Nu har jag ringt!

Efter första paniken när jag ringde och grät Peter i örat (på jobbet) så känns det faktiskt bra! Trots allt. Efter den initiala ångesten (som var… jag trodde jag skulle drunkna) så känner jag faktiskt lättnad. Stor lättnad!

Jag har inte pratat med barnneurologen himself utan med hans sekreterare. Nu är jag rädd att de ska tycka att jag är tjatig ist, jag förklarade varför jag var nervös (förra året och så, lite snabbt) och hon var jättesnäll och sa att de hör av sig. Nu har jag gjort mitt, nu kan jag bara vänta. Och det – mina vänner – är jag bra på!

Igår kväll ringde de från Oisíns skola med panik i rösten: ”Vi behöver hjälp!”
Det var inför barnens Lucia-firande på tisdag och han som skulle spela (en vikarie) kunde bara några låtar. När jag kom dit fick jag en bunt papper där flera saknade ackord och noter. Det visade sig att det saknades några texter med. En låt hade jag inte hört men det löser vi!

En låt kunde jag på plats (det hjälpte nog att jag spelat den inför Barnens allsång i Rydal förra söndagen) efter lite joxande. Jag fick texter på alla låtar efter vi prövat spela och sjunga med alla barnen. Låten jag inte kunde bad jag fröken sjunga in på mobilen så jag kunde ta ut den hemma. Det tog ett par timmar men nu har jag tagit ut alla och transponerat låtar till bekvämare tonarter.

Det var kul! Så skönt att ta bort tankarna från Oisín-problemen… Har faktiskt tagit mod till mig och börjat ringa. Min goda vän A och mamman uppmuntrade mig igår och de har rätt.
Jag ville inte ringa för att – än så länge – är det inte den värsta, av de värsta sjukdomarna. Nu börjar jag bli rädd att de sett/tänkt fel… Så länge som jag inte vet det, så kommer han att leva länge och ha ett någorlunda normalt liv i mitt huvud… Vet att det är knäppt men förstår ni ändå hur jag menar…?

Men som A och mamma sa igår så har jag redan börjat älta och nojja och då är det lika bra att få svar. SÅ jag är modig och ringer. Fast jag inte vill.
Pratar med S i Borås på msn och försöker hålla tillbaka tårarna (går sådär…). Jag borde nog inte prata om det här alls, men speciellt inte precis innan mens…

Nu börjar jag bli lite orolig… Förra året ringde och ringde jag för att få svaret på Oisíns EMG. Hon sa att han skulle ringa nästa vecka (jag hade inte numret till neurologen utan var tvungen att gå genom sjukgymnasten) och sedan nästa och nästa osv. Hela december gick och i januari fick vi äntligen svar. Och inte svaret vi hoppats på.

Fram tills dess hade vi ju hela tiden fått höra att det absolut inte var någon fara men att de bara vill göra tester ”i fall att”. Den dagen i januari ändrades allt. Undersökningarna som var ”i fall att” blev till ”vad har han?” och där är vi fortfarande.

Andningsregistreringen som vi gjorde i oktober skulle ta tre veckor att analysera. Det har snart gått 8. Svaret på det genetiska testet skulle vi förhoppningsvis få på senhösten. Kallade skulle vi hursomhelst bli.
Vi har inte hört något och jag har tänkt att de säkert är upptagna (jag är ju ganska easy going – tycker jag själv…) innan det slog mig att… detta har vi upplevt förr.
Förra året ville neurologen i Borås inte ringa och ge oss så tråkiga nyheter mitt i jul- och nyårsfestligheter. Nu börjar jag fundera på om den göteborgska neurologen tänker likadant… och då är det i sådana fall ganska illa.

Detta slog mig igår och jag hade tänkt ringa idag. Det var bara det… att jag inte riktigt vågar. Än. Visst ska man inte måla fan på väggen och det gör jag inte. Kanhända att jag kladdar lite, lite i ena hörnet… bara.

… på onsdag kommer grävskoporna och inget, INGET kan vi göra, beslutet är taget – utan att en enda fritslabo fått uttala sig.
Det är ju SÅ konstigt att ingen i nämnden reagerat och att ingen tagit kontakt med varken byalaget eller hembygdsföreningen. Detta är ju del av vårt kulturarv!!
Visst finns det någon från Fritsla i nämnden?? Hur kan den personen se en enda fritslabo i ögonen efter en sådan här miss??
Stationshuset har stått där lika länge som järnvägen som stod färdig hösten 1880 efter 3 års arbete, det är inte klokt att det bara ska jämnas med marken!

Det värsta är att jag varit i kontakt med SJ som sedan hänvisade till Banverket. Jag mailade nämligen efter att de förra hyresgästerna flyttade ut – närmare bestämt den 17 december 2009 – eftersom jag gärna hade hyrt lägenheten. Min mormor och morfar bodde där en gång i tiden så jag har ju varit där jättemycket (dock efter att morfar gått bort, det gjorde han året innan jag föddes).
Banverket svarade att det ska avvecklas och att det inte kommer hyras ut igen. Jag mailade tillbaka och frågade vad ”avvecklas” betyder och de svarade att det ska säljas eller rivas. Jag meddelade att jag eventuellt var intresserad av att köpa om det skulle säljas (vi letar…) och har sedan dess hållit utkik. Inget har hänt innan de helt plötsligt börjar riva huset. HUR??! Det måste ju vara bra mycket billigare att sälja än att riva?

Transportstyrelsen har alltså kontaktat kommunen för att se om de kunde vara intresserade och när de sa ”nej” bestämde de sig för att bara riva. De har inte gett någon annan chansen att köpa överhuvudtaget. Förbannade…..

Vi gick in och bad om bokstäverna som stavar ”FRITSLA” (hur fina som helst!!) och den vackra maffiga lampan över… En epok går i graven. Passa på och åk ner och titta, Fritsla-bor! Snart har vi inget stationshus längre…

Klicka för större bilder!!

Edit 5/12 13.30: Bokstäverna (FRITSLA x2, tydligen fanns det några, mindre på sidan också) och lampan är nedtagna och överlämnade i vår ömma vård. Pappan har dem hemma nu och de ska bevaras till eftervärlden. Undrar bara vart vi ska göra av dem nu…

Måste också upprepa vad Sara skrivit i sin kommentar:

”Det är fruktansvärt! Som farfar skrev på fb, att riva stationshuset i Fritsla är som att dra ut en framtand..”

Så sant! Det gör ont och lämnar ett stort ekande hål.
Btw… tänk att ha en farfar på facebook (som förkortningen fb betyder, eller hur?)… jag känner mig mossig som fortfarande vägrar. 🙂

Svägerskan och jag har nu gått igenom vilka låtar som ska  sjungas runt granen. Jag är taggad till tusen!

…snö inne
Snö på bloggen, snö i sinne! 🙂
Plug-ins är kul!

Barnens allsång gick av stapeln i Rydal i söndags. Jag visste att jag antagligen skulle sitta utomhus så jag tog med gamla gitarren och en stämapparat som stämmer på vibrationerna (inte tonerna). Tanken var att jag skulle slippa stämma på gehör och kunna prata med barnen medan stämmaren gjorde allt arbete.
Jag har aldrig haft gitarren ute i minusgrader förr men tänkte att en två minus inte kunde vara så farligt… Gitarren var av en annan åsikt och stämde om sig å det grövsta. Gick inte att stämma om och jag fick sjunga de första låtarna ist. Tur att man har stark röst…! 🙂
Jag satte Peter på att stämma gitarren medan jag sjöng och kunde till slut använda gitarren de sista låtarna. Snön singlade och det blåste tidvis. Det drog till rätt bra när vindbyarna drog genom öppningarna i det lilla tältet men det var SÅ mysigt! Det var en ganska liten grupp barn men de sjung glatt med, föräldrarna också.

Efteråt fikade vi på 1an och åkte sedan hem för att adventspynta. Det är kul, det!
Såhär ser vårt vardagsrumsfönster ut:

Stjärnan är mer röd i verkligheten. Man kan också se Peters lampa under den, lite till höger. På bilden är den blå men ändrar färg hela tiden. Vill ni se mer av Peters projekt så kan jag rekommendera hans blogg: Små projekt.

Vi har även pysslat ihop en adventljusstake. Såhär ser den ut i år (lite kitsch är alltid kul!):

Klicka gärna på bilderna så ni ser ordentligt! Pyssligt!

Mysigt med snö på 1a advent också, är vi inte bortskämda med! Nu ska jag hjälpa Peter att fixa bilderna som inte riktigt hängde med i flytten, sedan ska jag ta min onda hals och krypa i säng…

Nu har vi träffat teamet på barn- och ungdomshabiliteringen i Borås. Det gick bra! Oisín gick själv och gjorde övningar med två tjejer medan vi pratade med kuratorn. Duktiga Oisín! Det är första gången han gör sånt här själv, vi brukar alltid vara med annars.

Jag bävade inför samtalet med kuratorn eftersom jag har nära till tårarna och kan vara ganska känslosam… Men jag höll mig i skinnet och vi pratade i nästan 1,5 timmar. Oisín kom tillbaka glädjestrålande och hade gjort samma sak som han brukar göra; hoppa jämfota, kasta ärtpåsar, hoppa i rutor osv.
När de kom tillbaka sa de att Oisín varit toppen och gjort SÅ bra ifrån sig! Att han är en härlig kille som man bara MÅSTE tycka om.
Man blir väldigt stolt! 🙂 Det blir man…
Uppföljning kommer i januari.

Vi har handlat lite skor och vantar till barnen, Peter har handlat julklapp till lilla moi! Och inte bara en utan TVÅ! Hurra!

Min hals känns konstig och lite svullen nu och jag är hemskt trött… Advents- och allsångsinlägget kommer imorgon.
Nu ska jag kolla väder!! God natt!

Här kommer kort på den finfina granen i Fritsla!

15.45 nu på söndag dansar vi kring vackra Fritsla-granen!

– ni kommer väl??

Det är så kul, blir tredje året nu. Har lite kill i halsen så jag hoppas jag inte blir förkyld. Sjöng för kung och fosterland i söndags. Foto från barnens allsång kommer antagligen imorgon + rapport.
Fritslabladet kommer nog ut på onsdag, tror jag, där står med om vad som står på schemat under juljippot nu på söndag.

I lördags bakade vi lusselussebullar. Svägerskan stod för degen och vi för sällskapet. 🙂
De blev väldigt goda, och fina (och lite suddiga…):

Imorgon kommer jag visa stiliga bilder på adventspynt, ny ljusstake och allt. Produktiv söndag, minsann!

Idag far jag till Rydal och spelar lite allsång med barnen på deras julskyltning. Det är så kul att spela med barn, de har en sådan sångglädje, det spelar ingen roll om tonerna glider och melodin faktiskt är en annan än den jag spelar, den entusiasmen väger upp för allt!

Så jag och Irmelin har övat lite. Det kommer att bli hemskt kallt att spela ute som jag gjorde förra året. Visserligen har jag kanonfina torgvantar köpta på Accessorize i Göteborg, de har fleece invändigt om man kan dra över dem så de blir hela vantar men ändå… Det är ju -3 ute… Brrrr…!

Förra året satt jag i hemvärnets tält och det var väldigt få barn så jag blev mäkta förvånad när de ringde i år igen. Det visade sig att alla barn kom mycket senare eftersom de väntade på tomten. I år ska jag vara där senare, ska bli så kul! Nu ska jag återgå till att fila på min repertoar. Ville ha in lite jullåtar…

Granen har förresten kommit till Fritsla! Bild finns i min telefon och jag kommer visa sedan. Dessutom ska det ju traditionsenligt dansas kring granen nästa söndag klockan… jaa… vid 16, kanske? Återkommer. Gitarren ropar på mig.

På tisdag 30 november ska vi på vårt första besök till habiliteringen i Borås. Eller Oisín ska, förstås. De hade t.o.m. skickat med ett papper speciellt åt honom med pedagogiska bilder och enkel text.
Oisín ska göra övningar och sitta vid bord (? stod det på lappen iaf) och Peter och jag ska träffa en kurator. Så dags, kan man tycka, jag har krisat färdigt – Oisín har aldrig krisat. Ibland säger han att det är tråkigt att inte kunna leka på samma sätt som de andra men det är allt. Han har gråtit en endaste liten gång.

Jag hade en sista storkris för ett tag sedan när jag grät och var så h-es arg men det gick ju över på en dag. Lite ledsen idag kallade jag det inlägget, borde kallat det ”SÅ-IN-I-HELVETES-FÖRBANNAD idag” för så kändes det.
Sedan är det klart att jag tänker på det i vardagen och blir lite småförbannad sådär nästan varje dag men jag gråter absolut inte (med tanke på hur lätt jag har till gråten så är det en bedrift i sig) och är så innerligt glad i min tuffing till son!

Apropå det så ska tuffingen ha kalas för sina klasskompisar ikväll tillsammans med kusin E och klasskompis A. Det är maskerad och han ska vara Luke Skywalker. Han har ju håret för det (fast finare ögon) och Peter och jag har egenhändigt tillverkat ett RIKTIGT fint lasersvärd. Kort kommer på Peters blogg (ja, jag länkar sedan).

Så nu väntar vi dels på att få svar på andningsregistreringen, det skulle ta tre veckor så det börjar bli dags nu och då även svar på det genetiska provet och en definitiv diagnos. Sedan kommer vi bli kallade till habiliteringen i Göteborg med. Vi har fått papper på att en remiss är mottagen men det är nog lite längre väntetid där än i Borås. Gick på någon vecka i Borås! Det är skönt att bo på landet.

Vad f-n! Varför kan jag inte lägga in bild??? Grrrr. Peeeeter? 🙂