Fy faan… Vilken dag… ni skulle bara veta… och det ska ni få göra nu! Om ni orkar… det var  en lååång dag.

Vi började från Fritsla och det började inte så bra… Vi var i god tid och stod och väntade i kylan. Och väntade och väntade… Jag började bli nervös eftersom vi bara hade 15 minuters väntetid i Varberg innan vi skulle byta till nästa tåg som gick 10.03. Tåget var ca 15 minuter försenat. Väl på tåget blev Oisín helt vild och grät efter Peter så tårarna sprutade. Irmelin sympatigrät: ”Daaagis!!”
Jag kramade honom och sa att vi träffar honom om två veckor. När han lugnat ner sig tog vi lite kort och snart började vi närma oss Varberg. Vi blev tipsade om att ställa oss längst fram för att hinna springa till nästa tåg.

Som tur var kom vi in lite tidigt så tåget som vi skulle med hade inte ens kommit in! När vi står där på perrongen så visar det sig att det tåget är försenat, ungefär en halvtimme. Så vi gick in och satte oss lite i väntsalen. Efter en liten stund gick vi och handlade lite gott till resan. Barnen ville ha glass och jag tyckte: ”Varför inte?” Så de åt glass! Inte tyckte de att det var kallt heller.

Jag gick fram några gånger för att kolla när tåget skulle gå. Plötsligt märkte jag att hela jack-armen var vitfläckig!

Vad i hela…? Jag tittade mig runt och ett äldre par pekade mot pelaren mitt i lokalen och sade ett ord: ”Nymålat”. Då hade de satt skyltar på alla sidor utom på min sida! Jag gick bort till biljettluckan och farbrorn ojade sig och gav mig pengar till toaletten. Jag försökte få bort det med papper men det gick inte. Då dök farbrorn upp med en tvättsvamp och jag lyckades faktiskt tvätta bort färgen! Yey! Men vilken söt och fin farbror! Jag fick en skylt att sätta upp på ”min” sida och sedan lekte vi ”1 2 3 gröna lyktan”! Det var kul! Tåget kom 11.10 och vi gav oss iväg på nästa etapp!

Vi åkte tåg och åkte tåg… Barnen spelade och jag läste. Vi fikade, kissade, pratade och busade. Barnen har väldigt olika spelstil…

Väl framme på Kastrup gick vi upp och åt på BK. Barnen var ganska uppspelta och hade lite svårt att äta men lite gick ner iaf. Sedan stod vi i jättekön för att checka in… Det gick bra ändå, barnen var SÅ tålmodiga! Efter det kunde vi leka igen! Det blev ”Guess who” som barnen fick på BK. Sedan blev det mer ”1 2 3 gröna lyktan” innan det var dags för barnen att gå. Vi ställde oss och väntade vid disken. Det är ju då det blir jobbigt, när man får vänta…
Barnen var lite ledsna men de grät inte, vi kramades massor och till slut kom de och hämtade dem.
Jag gav flygvärdinnan instruktioner om Oisíns allergi och sjukdom och sedan kramades vi en sista gång. Jag viskade att de skulle ha så kul eftersom rösten inte bar och så gick jag.
Irmelins ögon var helt blanka och jag var livrädd för både min och barnens reaktion… Så fort jag såg att de gått genom så kom tårarna. Som jag grät! Det var hemskt…

Jag gick ner för att lokalisera tåget hem, barnens flyg skulle inte lyfta än på 25 min. Då står det att mitt tåg är inställt så jag går fram till disken (tårarna rinner fortfarande) och frågar vad jag ska göra. Tjejen i luckan säger att jag måste gå ner och ta tåget som går om 5 minuter. Det går ju inte! Jag måste ju vänta till barnen är uppe i luften innan jag åker! Jag säger det till henne och säger att jag kan ta nästa tåg efter  detta men då säger hon att jag måste betala en ny biljett. ”Men!” säger jag, ”det låter helt vansinnigt!!” Hon rycker på axlarna och säger: ”Det får du ta med SJ”.

Här bryter jag ihop totalt, gråter ännu mer och går därifrån. Vad ska jag göra?? Det visar sig att de inte har någon skärm där man kan se när flygen lyfter utan jag måste stå vid en informationsdisk och få informationen muntligt… Suck!
Under tiden ringer jag SJ och en väldigt söt dam lyssnade på mina hulkande förklaringar innan hon bokade om biljetten två timmar senare och ger mig en första klass-biljett för att kompensera lite! Jättesnäll!

Barnen kommer äntligen iväg, 35 minuter efter utsatt tid och jag lugnar ner mig och sätter mig för att läsa i nån timme. Här inser jag att jag gått omkring och illtjutit med min mascara som jag övermodigt kladdade dit på morgonen. Jag orkar verkligen inte gå och leta upp toalett så jag tar upp telefonen och fotar. Är jag svart över hela kinderna?
Faktiskt inte så farligt alls! Fast jag ser lite psycho ut… det kan man knappast förneka. 🙂

Jag får utskrivet biljetten efter en massa velande och kommer på rätt tåg och tänker att allt ordnar sig nu. Barnen är på väg till Dublin och jag är på väg hem! Jag sitter och läser i lugn och ro medan ett vinterkallt Sverige susar förbi därute. Då ringer mobilen.

Det är flygvärdinnan som åkte med barnen och min första tanke var att de har glömt något på flyget men så enkelt var det inte. Det visar sig att vädret varit för dåligt i Dublin så de kunde inte landa. De är nu i Belfast (Nordirland) och kommer flyga tillbaka till Köpenhamn om ca 30 minuter, kan jag möta dem? Är det någon som är förvånad om jag avslöjar att jag blev då utom mig av oro att jag faktiskt inte kunde tänka klart?

Så jag illgråter (igen) och stoppar en tågvärd och med tårarna strömmande nerför ansiktet gastar jag att jag ”MÅSTE AV!!” måste tillbaka till mina barn som inte fått landa och ska komma tillbaka. Hon sätter sig och tar fram tidtabellen, hur lugn som helst. Vi skulle stanna  i Ängelholm om en liten stund och då gick ett tåg tillbaka till Kastrup 15 minuter senare. Tågvärden erbjöd sig att ordna så barnen blir flyttade till ett tåg och jag skulle kunna ta emot dem i Göteborg men jag kände att jag ville vara där när de kom! Så jag hoppade av tåget i Ängelholm med min väska och ansiktet blött av tårar.

Väl av tåget ringde jag Peter och grät medan jag försökte förklara. Det gick sådär… Till slut förstod han. Klockan var 20.30 och jag visste att även om jag ringde pappa (min, hjälten) så hade han inte hunnit. Det var bara jag. Jag sprang runt på stationen och letade biljettautomat (svårt att se med så mycket gråt) och hittade den. Lyckades köpa biljett tillbaka – trodde jag – när Chris ringde mitt i. Jag glömde ringa honom – tänkte inte så logiskt… Han berättade att Sheila (hans syster) var på väg upp till Belfast med bilen för att hämta barnen. Jag tittade på maskinen igen men hittade ingen biljett. Vi lade på och två sekunder senare ringer de från flygplanet och säger att Sheila kommer och hämtar barnen.

Då förstod jag att det ordnat sig. Barnen skulle komma till sin irländska familj och jag behövde bara leta upp nästa tåg hem. Bara och bara… jag var i Ängelholm, det var – 10 och snö. Mörkt var det och vad är öppet en måndagkväll kl 21?? Jag torkade tårarna och kämpade på.

Letade ställe att värma mig på och att äta på. Hittade till slut – med hjälp av några flickor – en asiatisk restaurang. Så skönt!! Den ena tjejen skulle också äta där och på hennes anmodan berättade jag lite om min dag. Jag fick massor av sympati. Snäll! Också.
Nu mådde jag så illa att jag inte kunde äta så mycket men lite fick jag i mig. När jag skulle gå kom en tjej som jobbade där fram till mig och strök mig lite på axeln och sa: ”Det ordnar sig”.
Efter snabbt samtal med Fina ringde jag SJ och berättade hela historien varpå de gav mig en ny biljett! Killen jag pratade med var så snäll! Lyssnade på hela historien och tröstade mig. Jag grät nog lite till…

På tåget hem började jag prata med en karl och det var SÅ trevligt. Han skulle bara till Båstad (nästa station) och jag misstänker att han kan ha varit lite på lyran (är inte så bra på att se sådant) men jag kände att vi fick en connectade. 🙂 Han hade två flickor i 20-årsåldern och vi pratade om förhållanden och barn. Ganska privata saker alltså.
Jag mådde bara mer och mer illa och försökte läsa när han gick av men från Laholm kunde jag bara titta ner i golvet och svälja frenetiskt pga. illamåendet.

När jag ÄNTLIGEN kom fram till Varberg 23.55 stod min älskade Peter och väntade på perrongen och det var en sådan lättnad att komma av tåget! När jag stapplat av tåget gick jag raka vägen till ett hörn och kräktes. Tänk vad stress kan påverka en!
I bilen hem kunde jag knappt svara på tilltal, tyckte synd om Peter som körde så mycket bil och fick hem en robot som inte ens orkar prata…
Väl hemma duschade jag och borstade tänderna innan jag kunde krypa (och då menar jag verkligen krypa) i säng. Klockan var nog runt 1.30-snåret dagen efter den längsta dagen EVER!

Såhär dagen efter tänker jag på allt som hände igår. Alla människor som hjälpte mig, lyssnade och ställde upp! Det är inte klokt vilka snälla människor det finns! Det var bara den där tjuriga tjejen på Kastrup, men en mot säkert ett tiotal – minst – som ställde upp är ingen!
De har ringt från SAS idag med för att se att allt är väl med barnen. Barnen själva har jag pratat med förstås och de verkar må bra. Irmelin hade nog gråtit efter mig på flyget, Oisín lite också, men de verkar så glada och nöjda över att vara framme. Sedan så var det så sent med, Irmelin sa att hon var mer trött än ledsen, egentligen.

Så barnen som skulle till Dublin hamnade i Belfast – för att sedan äntligen komma till Dublin, 9 timmar senare än planerat… Om två veckor ska vi göra samma sak igen. Suck. Jättesuck!

Sist vill jag säga att SJ har varit toppen! Absolut fantastiska. SAS likaså. De har hjälpt med allt de kunnat och jag är glad att vi har så professionella företag i Sverige! Vädrets makter rår man inte över och med så vansinnigt många människor som ska röra på sig på samma gång är det inte konstigt att det blir problem.
Tack alla fina människor! Jag önskar jag kunde söka upp er en och en och ge er en kram (plus en råtta i håret på tåg-elakingen) men det går naturligtvis inte, däremot tror jag på karma. Ni blir belönade på ett eller annat sätt.

Sitter här kvällen innan barnen ska ut och åka. Oisín är helt ifrån sig för att Peter inte ska följa med på tåget ner… Liten… fast så stor!! När jag skrev ”Age: 8” kändes det lite overkligt. Konstigt! Han har ju faktiskt varit 8 i över 2 månader…

Just nu skriver vi dokument som barnen ska ha på flyget, biljetter och allt möjligt… Joxigt värre. Borde lägga mig snart, även om det känns som slöseri att sova när vi har barnen hemma, vill ju vara med dem! Älskade ungar… Suck…

Ibland säger man ”ja” och ”ok” fast man borde veta bättre. Det gjorde jag ikväll. Jag vet att jag inte borde och jag vet att jag kommer att ångra mig som FAAN sedan, men ändå har jag inte självkännedom nog att säga: ”Näe älskling… jag tror inte det är någon bra idé. Inte idag och inte någonsin.”

Lik förbannat sitter jag där med filten framför ögonen och försöker tänka bort min rädsla så gott det går. Det går… inte alls. Skräckfilmen rullar på, Peter kramar mig och får berätta vad som händer när jag inte vågar titta (vilket är ganska ofta) men det hjälper inte.
Han måste ändå hålla mig i handen när jag går och kissar efteråt, samt följa med mig överallt dit jag går. Tvätten får hänga i tvättstugan över natten – jag går INTE ner i mörka läskiga källaren, inte ens i sällskap med Peter. Rysningarna måste få lägga sig lite först… Jag kommer inte lägga mig ensam ikväll och vaknar barnen… ja, då går jag inte in dit ensam!! Huuu!

Filmen heter Paranormal activity och trailer finns här:

Hade jag varit du hade jag inte tittat ensam…

Annars har jag bokat barnens Irlandsresa till jul idag. Suck… inte roligt men måste göras. Eftersom biopappan tagit så lång tid på sig med att bestämma datum så hade jag nästan (men bara nästan) börjat hoppas på att han skulle skippa det i år och låta dem stanna… men såklart inte! Det vet jag förstås men ibland kan man bara inte låta bli att hoppas… 🙂

Imorgon ska vi göra ett försök att lämna blod. Peter och jag har ätit blodpudding idag och druckit juice till för att försöka höja järnvärdet. Förra året gick ju inte så bra för mig: LÄNK. Lite lågt HB vill jag minnas. Imorgon tar vi Peters blodlämnar-oskuld. Spännande! Wish us luck!

Peter har för övrigt gjort en lampa till, hoppas den här varken läcker eller spricker… 🙂 Snart måste jag tvinga Peter i säng, jag börjar bli lite trött…

Nu har han varit igång igen! 🙂
Om ni går in på http://lindaljohansson.se så ser ni 4 siffror i vänsterhörnet, de är 4 olika layuots på startsidan. Tänk att det kan vara så kul att skriva kod… det visste jag inte! Men visst är de fina och visst är han duktig?

Han är förövrigt i Borås med bror och tittar på ny dator eftersom brors dator från 2003 gav upp förra veckan.
Barnen är ute och leker i blötsnön och jag lyssnar på Chris Isaak på Spotify. Blev inspirerad av Karolina som hade Wicked game i ett inlägg igår. SÅ bra, både låt, sångare men framför allt gitarrist!
Själv funderar jag på om jag ska kunna få ner en kopp te till (har druckit typ 5 stora muggar) och om jag inte ska spela lite piano, kanske tonsätta en och annan text när det är lugnt… Det är ju mitt sista nyårslöfte, nu när jag faktiskt lyckats uppfylla (mer eller mindre) de andra. Fast tonsätter gör jag hellre med gitarren förstås…

Hoppas er lördag är lika skön och avslappnad som min… Näe… te. Nu!

Japp! Nu kommer det! Mitt inlägg om den förbaskade modelldagen. ”Ta chansen och var modell för en dag…” Snarare: ”Ta chansen och bli förnedrad i fleeera timmar…”

När mamman först frågade så tackade jag vänligt men bestämt ”nej”. Det är inget för mig, jag kommer bara känna mig awkward och fel i konstigt smink och med stor kamera och ljus och allt. Näe, det är bara inte JAG.
Men så skulle syster min med och mamma ringde igen och frågade snällt, de skulle nämligen ta ”mor&dotter-kort”.
”Jaja,” tänkte jag. ”Hur farligt kan det vara?” Klart att det inte var farligt! Jag ställde fel fråga till mig själv. Jag skulle tänkt: ”Hur obehagligt kan det kännas?” Jävligt obehagligt visade det sig…

Man skulle ha tre ombyten med sig. Jag hade bestämt mig för att inte ta med mig något ombyte. Tills 10 minuter innan jag skulle åka, då ändrade jag mig. Jag ville inte vara någon partypooper, vad fasen! Jag tryckte ner massor av kläder i en bag (typ 3 kjolar, 6 toppar, 5 linnen, 3 byxor osv), tungt som attan – men jag ville vara positiv!

Väl framme fick man hänga av sig och skriva in sig på en dator med otroligt slöa tangenter. Skräp!
Så fick man sitta och skriva upp vänner som skulle bli uppringda och erbjudna piffning och modellande. Lyckades man skrapa ihop 10 personer fick man ett gratiskort – om man beställde minst 10 kort (1600 kr) lade man till ytterligare 8 fick man gratis smink. Jag fick ihop 2. Sedan tänkte jag lite… vore det inte kul att skriva upp lite karlar? Tänk vad kul när de ringer E på mitt gamla jobb! Så förvånad han kommer bli! Sagt och gjort, jag skrev flera från gamla jobbet. Kul! Jag var på gott humör och fnissade massor. Klart det blir kul! De ska ju sminka mig, det BLIR kul!

Det blev INTE kul. Hon skällde på mig för att jag klämt finnar (när det oftast faktiskt är Peter) och suckade för att jag inte visste hur jag ville ha sminket osv, osv. Inte en enda positiv kommentar fick jag, har nog aldrig känt mig så förnedrad och så… kränkt, faktiskt. Jag kände verkligen inte att jag dög. Alls. Nånstans.
När jag kom tillbaka var jag gråtfärdig och ville krypa ur skinnet av obehag. Mamma var också missnöjd – vi hade samma otrevliga tjej medan Fina fick den häftiga tjejen med gula kängor och rosa hår som var trevlig, gav komplimanger och tog 40 minuter på sig (mot våra 10).

Tack och lov var fotografen fantastisk! Jag var på väg att strunta i allt utom gruppkortet men bytte faktiskt om och tog kort i tre omgångar! När jag kom in första gången var ögonen fulla av tårar men hon lugnade ner mig och tog kort med massor av uppmuntran och hejarop. Hon fick be mig le några gånger – men ångesten minskade för varje gång. Det var inte kul men uthärdligt.

Så fick vi sitta och vänta – igen. Till slut fick vi titta på våra kort med en säljare. Och vad hon sålde! Jag kände mig återigen så fruktansvärt obehaglig till mods. När det var min tur så tittade hon snabbt igenom, tror hon insåg att jag inte tänkte köpa några mängder… På de första korten såg jag ut som ett rådjur fast i billyktans sken stirrandes på den annalkande bilen med panik i blicken. Snyggt – NOT!

När vi skulle gå ut ombestämde jag mig och pekade på kortet på skärmen. ”Jag tar den. För Peters skull.” Han ville ju se ett kort, lite får jag väl bjuda till när jag nu gjort mig omaket att förnedra mig totalt. 🙂 Det kortet kostade 385 kr och det bjöd mor och syster på för att de är så snälla! Tack sötaste ni! Efteråt gick vi på restaurang med veggomat – Gött!!
Det var jättemysigt att tillbringa dagen med syster och mor och det gör jag gärna igen. Flera gånger om! – men inte där. Aldrig mer där!

Med facit i hand kan jag säga såhär: Får ni inte den coola tjejen med gula kängor och rosa hår – så spring! Det är inte värt det! Och jag ber om ursäkt till alla vars nummer jag lämnat till studio-stället (vad de nu hette…)!
Och kortet (från 3e omgången) då… Såhär ser det ut (klicka för stooort foto):

Längsta inlägget nånsin… 🙂

Edit 19/11 -10 kl. 9.45: Glömde ju hennes kommentar om mitt hår… Jag var ju ganska nyfärgad och berättade (tyckte själv att jag varit lite wild and crazy som färgat det):
”Jag har precis färgat håret, lite röda slingor.”
”Jaså”, säger hon ointresserat. ”Så det var råttfärgat innan?”
”Näe,” svarar jag lite osäkert, ”blont. Du ser ju färgen mellan slingorna…”
”Japp,” biter hon av,”det är RÅTTFÄRGAT. Som mitt.” (Hennes var färgat i lite olika färger, blont och brunt, typ.)
Jag tyckte det var meningslöst att diskutera hårfärg med sur-smink-snärtan mer, så jag släppte det. Hon hade bestämt sig.
Men ser detta råttfärgat ut???

Jag har ju ingen större erfarenhet av det här med att fixa hår och kladda smink på andra. Kanske det är råttfärgat på nåt sorts frisör-språk?
Tilläggas bör, att jag är så naiv och godtrogen att jag aldrig brukar fatta när folk är nedlåtande och elaka. ”Vadå elak? Näe, lite kort i tonen kanske…?” så brukar det låta. Eftersom jag kände av det så måste hon varit synnerligen otrevlig. Så ni vet.

Jag har inte lagt av… jag funderar lika mycket som innan men efter förra veckan med lov och allt så blev det inte så mycket bloggat och jag ligger hopplöst efter i skolan. Jag läser bara ett ämne just nu och det går trögt! För lite press, me thinks. Jag slöar till.

Jag har en del att visa er faktiskt. Jag har piffat mig hos Pia i Kinna. Färg och allt!
Sedan åkte den kvinnliga delen av familjen till Göteborg (tja, Fina bor ju där) och var modeller för en dag. Det kommer jag skriva ett långt och ganska irriterat inlägg om, känner jag på mig. Huga! Men det var kul att umgås bara damerna i familjen, det gör jag gärna om fast på ett trevligare ställe… mer om det senare!

Så har vi förstås lekt i snön! En maffig snölykta – dryga metern hög – står ute på gården och en snögubbe som är lika lång som Irmelin.  Jag hoppas kylan håller i sig såpass att jag kan tända den ikväll igen, då får ni åka förbi – ni som bor i Fritsla och kika. Den är jättefin!

Så nu ska jag återvända till Administrationen och läran om hur man skriver protokoll. Yes!

Barnen har varit hemma idag. De hade lite, lite feber imorse så det kändes onödigt att skicka iväg dem till skola och dagis. Båda blev SÅ ledsna och besvikna eftersom det var höstmys på dagis och maskerad på skolan… Men vad göra…? Vila och hoppas på det bästa.
Tempen ligger runt 37,5 men de känns varma och lite småhängiga (även om de orkade ett litet besök från kusinerna) så de får stanna hemma imorgon med.

Jag måste berätta om min dröm från tidigare veckan. Jag drömde att jag var med barn (så verkligt!), så vaknade jag av klockan 6.55, sedan brukar jag alltid snooza lite i 5 minuter och bara smådåsa lite gott sådär.
När jag vaknade den här morgonen var jag kvar i drömmen såpass att jag trodde jag var gravid och började planera hur jag skulle flytta om (barnen varsitt rum och Peter, jag + bebis i lekrummet) och var helt på det klara med att det bara var att sätta igång. Positiv som attan var jag, trots allt. Tänkte att det bara var att köra.
Fatta SKÖNT det var ändå, när jag kom på att jag inte var ett dugg gravid och inte behövde flytta en meter (hatar att flytta)! Att jag kunde dricka starköl till lunch om jag ville och att jag inte var tvungen att sticka ut och tokragga jobb med en gång (för att få upp SGIn, rätt jobbigt att leva på 5000 i månaden…). Halleluja!

Förövrigt är Peter ute och svirar med jobbet ikväll. Han försöker vinna på hästar (Åby) så att vi ska kunna åka på VÄRSTA bröllopsresan när det är dags. För det är väl därför man gifter sig??
Jag? Ja, jag viker tvätt och betalar räkningar. Jippi.

I lördags slog vi till och åt surströmming. Ni som fegar ur missar verkligen något!! Det är jättegott och en del av vårt svenska arv. T.o.m. Oisín åt ju för tusan! Filmbevis kommer nedan… Till hade vi mandelpotatis, rödlök, mesost och tunnbröd.

Visst är burken vacker?

Mamman hade dukat fint och tänt ljus (för att minska lukten lite – inte för att det luktar illa utan för att det luktar mycket) som faktiskt inte behövdes… det luktade inte så mycket och snapsen höll oss varma… 😉
Katterna var inne men inte så intresserade av fisken. Kanske lite för salt?

För er som aldrig ätit (eller sett) denna läckerhet:

Gött!!

Irmelin passade på att tappa sin första tand på kvällen. Stora tjejen!

Det var en mycket trevlig kväll med god mat, dryck och sällskap! Vi sjöng snapsvisor och skrattade. Tack mamma, pappa och syster! Tills nästa år när det är dags igen… 🙂

Också var det då filmen… Man ser inte mycket men man hör definitivt att Oisín (matpetigaste ungen jag träffat) säger ”Mmmm…!” och att han inte vill ha min fisk för han vill ”ha en egen”!

Och NEJ, fisken är inte rutten. Den är jäst. Så det så!

Imorgon ska jag blogga om Oisíns sjukhusbesök, ska bara kolla med honom vilka kort han tycker jag ska använda. Han var SÅ duktig!

Halleluja!
Vi har tänkt och hoppats och letat… man skulle egentligen skaffa sig… och så vidare. Och så ville en arbetskamrat bli av med sin, så vi slog till!

Nu bor den här på vår diskbänk:

Välkommen, vännen! Lite trångt är det men vi ska nog trivas med varann. Vi ska ge dig massor av jobb, oroa dig inte för det… 🙂

Såhär i valspurten har även pappan lyckats fastna på bild och dessutom hamnat på alla möjliga ställen här i Fritsla. Jag är nyfiken på hur de har lyckats eftersom det brukar vara lögn i h-e att kunna ta kort på honom i vanliga fall. Tips tages tacksamt emot!

Naturligtvis har jag varit ute och fotat underverket (klicka på bilden för större version):

Hur fint som helst! Min röst har du – och det är inte för att vi är släkt (kanske lite, iaf personvalet – fast det är ju för att jag känner honom väl och vet att han är fantastiskt kompetent!) utan för att jag tror på din/er politik. Sedan att du som pensionär både vill och kan välja – det finns det inga tvivel om… Go pappan!

Förövrigt var jag på mitt andra viktväktarmöte igår. Skulle bara väga mig, det hade ju gått 1,5 vecka och jag hoppades på viktminskning trots bröllopsmiddag på ca 550 PP och en kräftskiva veckan efter med minst lika mycket PP – räknat i snaps (jag får äta och dricka för 29 PP/dagen). -0,7 kg blev svaret. Inga mängder men hade iaf inte gått upp. Yey me!

Sist men absolut inte minst kan jag meddela att min Peter nu är en stolt morbror till en liten (eller ganska stor) tjej på 53 cm och 3800 gram. Grattis till föräldrarna (tror inte de läser här så det blir ett sådant där lite retoriskt grattis) och till hela familjen! Nu vet jag en mormor som är alldeles till sig… 🙂
Själv blev jag så exalterad över nyheten när systern ringde inatt (lite innan 4) att jag inte kunde somna om på ett par timmar (Peter stensov naturligtvis efter 5 min igen), men det var det värt! Man vill ju veta så fort som möjligt! Nu kanske man kan få snusa bebis snart igen…!
Barnen blev också alldeles jättelyckliga. Pluskusin (de ungarna är ju helt bebis-tokiga…)!! Nu börjar väl tjatet igen… ”Mamma, varför får inte vi en bebis?”, ”Vi vill också ha en sån!” Och Irmelin som förkunnar högt och stolt på dagis att hon ska minsann bli storasyster (säger man det tillräckligt många gånger så blir det sant!! – NOT). När de börjar titta misstänkt mycket på magen så vet man att hon varit igång igen… Fast jag tror de börjar lära sig nu.

Japp. Tillbaka till ergonomin…