Som ni förstår gick det inte så bra på blodcentralen. Lågt blodtryck har jag alltid haft – 106/70 vill jag minnas att jag hade i måndags, men det är ju inget hinder. HBt däremot… Man ska ju ha minst 125 om man är kvinna, jag hade 120 förra året och i måndags 116. Trots blodpudding och juice. Damn!
Jag blev så grymt GRYMT besviken! Så besviken att sköterskan som stack mig kände att hon behövde trösta mig… 🙂 Hon klappade mig på armen, tittade medkännande på mig och sa: ”Du behöver ditt blod själv, vet du. Du har iaf kommit in och försökt!”

Det känns som jag sviker mina medmänniskor. Det enda positiva i det här är att Peter hade finfina värden och kommer bli kallad efter nyår någon gång! Jag kommer göra ett nytt försök om något halvår eller så. Provet togs ju bara någon vecka efter mensen och ioma jag har kopparspiral så blöder jag ganska mycket, ska försöka tima det bättre nästa gång!
Och tänk på:

Man kan inte förvänta sig att få om man inte kan tänka sig att ge!

Jo, det kan man, men ur moralisk synvinkel… Tänk om du eller någon av de dina – gud förbjude – råkar ut för något och behöver blod. Det måste ju komma från någon… Sköterskan sa till Peter att det ibland krävs blod från 150 personer för att rädda EN ENDA människa. Ta kontakt med en blodcentral idag: geblod.nu

Förövrigt var det tydligen stora barnfödardagen i söndags. Både Tanja på Irland och Elin i Göteborg fick små killar med 11 timmars mellanrum. Det är en lustig värld vi lever i…
Nu ska jag läsa lite till.

Japp! Nu kommer det! Mitt inlägg om den förbaskade modelldagen. ”Ta chansen och var modell för en dag…” Snarare: ”Ta chansen och bli förnedrad i fleeera timmar…”

När mamman först frågade så tackade jag vänligt men bestämt ”nej”. Det är inget för mig, jag kommer bara känna mig awkward och fel i konstigt smink och med stor kamera och ljus och allt. Näe, det är bara inte JAG.
Men så skulle syster min med och mamma ringde igen och frågade snällt, de skulle nämligen ta ”mor&dotter-kort”.
”Jaja,” tänkte jag. ”Hur farligt kan det vara?” Klart att det inte var farligt! Jag ställde fel fråga till mig själv. Jag skulle tänkt: ”Hur obehagligt kan det kännas?” Jävligt obehagligt visade det sig…

Man skulle ha tre ombyten med sig. Jag hade bestämt mig för att inte ta med mig något ombyte. Tills 10 minuter innan jag skulle åka, då ändrade jag mig. Jag ville inte vara någon partypooper, vad fasen! Jag tryckte ner massor av kläder i en bag (typ 3 kjolar, 6 toppar, 5 linnen, 3 byxor osv), tungt som attan – men jag ville vara positiv!

Väl framme fick man hänga av sig och skriva in sig på en dator med otroligt slöa tangenter. Skräp!
Så fick man sitta och skriva upp vänner som skulle bli uppringda och erbjudna piffning och modellande. Lyckades man skrapa ihop 10 personer fick man ett gratiskort – om man beställde minst 10 kort (1600 kr) lade man till ytterligare 8 fick man gratis smink. Jag fick ihop 2. Sedan tänkte jag lite… vore det inte kul att skriva upp lite karlar? Tänk vad kul när de ringer E på mitt gamla jobb! Så förvånad han kommer bli! Sagt och gjort, jag skrev flera från gamla jobbet. Kul! Jag var på gott humör och fnissade massor. Klart det blir kul! De ska ju sminka mig, det BLIR kul!

Det blev INTE kul. Hon skällde på mig för att jag klämt finnar (när det oftast faktiskt är Peter) och suckade för att jag inte visste hur jag ville ha sminket osv, osv. Inte en enda positiv kommentar fick jag, har nog aldrig känt mig så förnedrad och så… kränkt, faktiskt. Jag kände verkligen inte att jag dög. Alls. Nånstans.
När jag kom tillbaka var jag gråtfärdig och ville krypa ur skinnet av obehag. Mamma var också missnöjd – vi hade samma otrevliga tjej medan Fina fick den häftiga tjejen med gula kängor och rosa hår som var trevlig, gav komplimanger och tog 40 minuter på sig (mot våra 10).

Tack och lov var fotografen fantastisk! Jag var på väg att strunta i allt utom gruppkortet men bytte faktiskt om och tog kort i tre omgångar! När jag kom in första gången var ögonen fulla av tårar men hon lugnade ner mig och tog kort med massor av uppmuntran och hejarop. Hon fick be mig le några gånger – men ångesten minskade för varje gång. Det var inte kul men uthärdligt.

Så fick vi sitta och vänta – igen. Till slut fick vi titta på våra kort med en säljare. Och vad hon sålde! Jag kände mig återigen så fruktansvärt obehaglig till mods. När det var min tur så tittade hon snabbt igenom, tror hon insåg att jag inte tänkte köpa några mängder… På de första korten såg jag ut som ett rådjur fast i billyktans sken stirrandes på den annalkande bilen med panik i blicken. Snyggt – NOT!

När vi skulle gå ut ombestämde jag mig och pekade på kortet på skärmen. ”Jag tar den. För Peters skull.” Han ville ju se ett kort, lite får jag väl bjuda till när jag nu gjort mig omaket att förnedra mig totalt. 🙂 Det kortet kostade 385 kr och det bjöd mor och syster på för att de är så snälla! Tack sötaste ni! Efteråt gick vi på restaurang med veggomat – Gött!!
Det var jättemysigt att tillbringa dagen med syster och mor och det gör jag gärna igen. Flera gånger om! – men inte där. Aldrig mer där!

Med facit i hand kan jag säga såhär: Får ni inte den coola tjejen med gula kängor och rosa hår – så spring! Det är inte värt det! Och jag ber om ursäkt till alla vars nummer jag lämnat till studio-stället (vad de nu hette…)!
Och kortet (från 3e omgången) då… Såhär ser det ut (klicka för stooort foto):

Längsta inlägget nånsin… 🙂

Edit 19/11 -10 kl. 9.45: Glömde ju hennes kommentar om mitt hår… Jag var ju ganska nyfärgad och berättade (tyckte själv att jag varit lite wild and crazy som färgat det):
”Jag har precis färgat håret, lite röda slingor.”
”Jaså”, säger hon ointresserat. ”Så det var råttfärgat innan?”
”Näe,” svarar jag lite osäkert, ”blont. Du ser ju färgen mellan slingorna…”
”Japp,” biter hon av,”det är RÅTTFÄRGAT. Som mitt.” (Hennes var färgat i lite olika färger, blont och brunt, typ.)
Jag tyckte det var meningslöst att diskutera hårfärg med sur-smink-snärtan mer, så jag släppte det. Hon hade bestämt sig.
Men ser detta råttfärgat ut???

Jag har ju ingen större erfarenhet av det här med att fixa hår och kladda smink på andra. Kanske det är råttfärgat på nåt sorts frisör-språk?
Tilläggas bör, att jag är så naiv och godtrogen att jag aldrig brukar fatta när folk är nedlåtande och elaka. ”Vadå elak? Näe, lite kort i tonen kanske…?” så brukar det låta. Eftersom jag kände av det så måste hon varit synnerligen otrevlig. Så ni vet.

Välkommen! Nyare, roligare och bättre!
Peter och jag satt uppe halva natten tills idag och piffade (eller ja, Peter piffade, jag ställde dumma frågor (och fick pedagogiska svar – klockan 3 på natten! Hur??) och kämpade för att hålla ögonen öppna…) för fullt. Visst blev den fin…?! 🙂
Vi lånade designen men ändrade så man kunde använda widgets i sidebaren och få text runt bilder + mycket som jag inte fattade. Lägg särskilt märke till det urhäftiga etikettmolnet (Tag Cloud) som snurrar när man rör musen där i, man klickar fortfarande för att gå in på en kategori. I love!! En annan ny grej är att man kan klicka på bilderna och få stora fina bilder. Testa!
Peter är verkligen SÅ duktig, blir alltid så imponerad! Min. Tack!

Familjebloggen är nu nedstängd och införlivad med den här bloggen (alltså inläggen flyttade). Jag är inte inspirerad nog att hålla igång två bloggar just nu (eller nånsin?). Peter håller på att göra en frontsida på http://lindaljohansson.se där det finns länkar till ”Här i Fritsla” och Peters blogg ”Små projekt” som han pillar med då och då. Tror han egentligen tycker det är roligare att skriva kod än att skriva inlägg… 🙂 Söt!

Tänkte även visa min nya hårfärg och frisyr… Om jag hinner innan batteriet somnar. Hang a sec.

Jag hann! Nu kan ni alltså – om ni vill – klicka på bilderna och se större bilder och även klicka på högerpilen på bilden och titta på bild efter bild. *PIFF PIFF*

Imorgon ska jag – om jag hinner – skriva inlägget om ”Den motvillige mona…” förlåt! Fel av mig. ”Den motvilliga modellen” ska det förstås vara! 😉 Bild kommer med – kanske inte lika skandalös, men ändå…. 😀 Nåt får man ju bjuda på nu när man har nypremiär!

Jag har inte lagt av… jag funderar lika mycket som innan men efter förra veckan med lov och allt så blev det inte så mycket bloggat och jag ligger hopplöst efter i skolan. Jag läser bara ett ämne just nu och det går trögt! För lite press, me thinks. Jag slöar till.

Jag har en del att visa er faktiskt. Jag har piffat mig hos Pia i Kinna. Färg och allt!
Sedan åkte den kvinnliga delen av familjen till Göteborg (tja, Fina bor ju där) och var modeller för en dag. Det kommer jag skriva ett långt och ganska irriterat inlägg om, känner jag på mig. Huga! Men det var kul att umgås bara damerna i familjen, det gör jag gärna om fast på ett trevligare ställe… mer om det senare!

Så har vi förstås lekt i snön! En maffig snölykta – dryga metern hög – står ute på gården och en snögubbe som är lika lång som Irmelin.  Jag hoppas kylan håller i sig såpass att jag kan tända den ikväll igen, då får ni åka förbi – ni som bor i Fritsla och kika. Den är jättefin!

Så nu ska jag återvända till Administrationen och läran om hur man skriver protokoll. Yes!

Inatt är nästan min favoritnatt! Tänk att få en hel timmes sömn till skänks, bara sådär! Inatt drar vi tillbaka klockan en timme och får således en hel timme extra i sängen. Lovely!

Enligt SVT (LÄNK) förlorar vi på att flytta klockan, de tycker vi borde ha sommartid jämt för att man förlorar eftermiddagsljus som är viktigt eftersom det är då vi är ute. Mor min tycker likadant. Det gör INTE jag! Bäst var det förstås på den tiden när man jobbade helg och fick börja en timme senare… åh ljuva tanke! Lite avis på brorsan som har SÅN TUR!
Jag behöver det här ”extra” timmen på hösten, mitt i allt regn, rusk och mörker (jag gillar ju alla väder men ibland blir det lite enformigt) behöver jag just detta! Vårens omställning är fruktansvärd – tro inte annat – men den kan jag hantera i allt fågelkvitter och endorfinbrus… Dessutom hjälper det mig att hålla reda på vilket håll man ställer klockan åt. En timme mer att sova – eller mindre, beroende på när man behöver det som allra mest.

Idag har vi varit på spökfest. Har inte tagit några kort på barnen, får kanske låna av svägerskan? Barnen var Madicken och Link (of Zelda), Peter var en oerhört charmig (naturligtvis) Björnbuse och jag lånade Irmelins två år gamla lussedräkt och föreställde en Lussekatt (eller Lustigkatt). Dräkten är gul (och lite bylsig – hon hade den över overallen eftersom de lussar ute) med målade virvlar på och i ansiktet är jag katt-sminkad. Så här:

Man har inte roligare än man gör sig… 🙂 Nu ska vi sätta igång med nya pusslet. Hoppas ni får en härlig sovmorgon imorgon!

… har övertagit i min kropp. Jag är så lättretad och arg. Tål inga motgångar och gnäller på barnen fast de egentligen inte varit så särskilt olydiga. Surar på Peter över inget (fast det hjälper när man får underbara kärleks-sms, ibland undrar jag om han inte har extra gåvor…) och tokstressar över inlämningar (inte så obefogat iofs) och är allmänt vrång. Ont i brösten har jag med. Magkramperna har inte kommit – än. Bröst- och magont kan jag tåla, humöret är värst…

Fasen vad det är hemskt! Jag orkar inte riktigt med mig själv… Säger förlåt till barnen, borstar deras tänder och gnäller över att de inte öppnar munnen tillräckligt… och säger förlåt igen. Jag är glad att jag inte är min mamma ibland…

Nu vet jag att det är ca. 3 dagar kvar till syndafallet (kopparspiraler är bra, men har sina nackdelar…), SUCK!

Igår var jag hos tandläkaren – INGA HÅÅÅL (som behövdes göras något åt iaf)! Hurra! Det var så otroligt skönt! Men jag ska börja använda tandtråd mer regelbundet.

Vårdcentrals-besöket gick fint. AT-läkaren var trevlig och empatisk. Hon sa att hon inte tyckte jag var fånig och kikade i näsan. Där hittade hon inget onormalt eller svullet. Inga konstigheter. Hon tog blodtryck som var inom det normala (110/75), högt har det ju aldrig varit… Så jag fick ta lite prover (första proverna jag tagit där sedan 1998) och sedan vandra hemåt. Kön till provtagningen satt jag i över en timme. Trist.
Det enda svaret jag fick av mina prover idag var järnvärdet. Inte dåligt men tyvärr inte bra nog för blodgivning – 123. Man ska ha (här måste jag kolla vad jag skrev förra året, om du är nyfiken kan du klicka HÄR) 125! Trodde det var 135. Då finns det hopp, jag var ju bara 2 enheter under. Då ska jag äta bra och järnrikt och samla mig lite så ska jag lämna blod!
Resten av testsvaren kommer hon meddela på telefon – om det finns något att meddela, vilket jag tvivlar på. Så allt är hunky dory. 🙂

Studerandet har inte gått så värst bra det sista, tror det – paradoxalt nog – beror på att jag har mycket att göra… Ergonomi – here I come! Suck…

Nu när jag sitter framför datorn kom det näsblod – igen! Så nu har jag fått tid hos en AT-läkare, Hanna, på Vårdcentralen imorgon. De får tycka att jag är fånig (vilket de säkert inte gör, de är ju professionella) men det är inte mysigt med allt detta blödandet! Ner i halsen och det… ryyyys…
Nej! Hoppas det inte är något fel, jag tycker bara det verkar konstigt att blodkärl helt plötsligt lägger sig ytligt efter 30 år…. Eller?

Laddar även inför tandläkaren i em. Det är mycket nu! Idag pluggar jag lite ergonomi. Wohoo!

Jag har börjat blöda näsblod den senaste månaden eller så. Kanske i två månader? Jag som ALDRIG brukar blöda näsblod annars (spelar ingen roll hur hårt jag slår mig på näsan). Det hände några gånger när jag var gravid och sprang omkring och stressade på jobbet men aldrig annars… Helt oprovocerat (såvitt jag vet) har det börjat blöda (och nej, jag är INTE gravid, spiralen sitter där den ska och mensen är riklig).

Droppen (haha) kom idag när jag lade mig att vila en stund efter jag lämnat barnen på dagis och vaknade och kände mig lite snorig. När jag drog fingret under näsan (på väg upp ur sängen till papper) så var den alldeles röd av blod. Naturligtvis fick jag både på kudde och täcke med (lite bara) och måste bädda om. Jag sprang upp och snöt mig försiktigt. Det skvalade inte men rann som en liten rännil och ville inte sluta… Det rann ner i halsen istället och jag spottade blod och mådde illa. Det slutade efter en liten stund men SÅ äckligt!

Det händer inte så ofta men är ovant och efter dagens strapats känns det lite otäckt… Är det normalt att spontanblöda näsblod? Jag kan väl knappast snutit mig eller knuggat sönder blodkärl i sömnen? Eller? Ska jag vara orolig?

Just nu går jag och bara toklängtar efter ett hus. Ett lagom stort (runt 150 m2), ca 5-6 rum o kök som inte ligger för långt utanför byn (fast egentligen är vi nog ganska flexibla, bara det känns RÄTT)… med en lagom trädgård där vi kan släppa ut barnen utan att vara orolig över att det kör förbi bilar hela, hela tiden. Jag tycker inte om att de leker med bollar eftersom det inte är ordentligt stängt ut till vägen – bara ett meterhögt staket. Jag är livrädd att Irmelin ska råka skjuta ut en boll och bara springa rätt ut…!! Usch!
Jag tycker inte folk kör särskilt fort, det är inte det. Men å andra sidan krävs det inte så mycket… Bilar är så hemskt hårda och Irmelinisar är så ömtåligt mjuka…

Jag skulle så gärna vilja hitta något, jag börjar känna mig instängd i lägenheten nu. Vi har ju ett lånelöfte, det är bara SÅ frustrerande att gå och vänta på att ett hus som känns ”som vårt” ska bli till salu… Suck…
Är inne på hemnet.se minst en gång i timmen när jag är hemma. Ifall, ifall…

Idag har vi shoppat present till viss bror… och jag har pluggat psykologi. Nu ska jag spela lite, måste tuffa till fingertopparna, de är lite mesiga. Tjing!