Sådana här läskiga typer gick det hemifrån oss för att se om folk (vi känner) ville ha bus eller var mer givmilda med godiset… 🙂

…hade jag nog sett ut såhär (typ):

Imorgon ska jag blogga om Halloween-partyt. 🙂

Jag vann med några få poäng. Jag lade HÅVORNA,  och Birka KOFTA och KRUX. Vi kom överens om att vi inte lade så fina ord idag. Konstigt.
Blogga med mobil is da shit!! 🙂

Tänkte testa lite… Idag har vi eldat en rejäl hög med ris. En sk. bonfire som man eldar på Irland på Halloween.
Vi grillade korv och marshmallows. Hur gött som helst!
Då ska vi se om jag kan lyckas lägga in en bild… 🙂

Hm…. Vi testar… ”Ladda upp nu”

Vill även i år berätta om min hjälte till son som springer Martenloppet – trots att han kommer ohjälpligt sist varje år. Han är medveten om det men kör ändå. Till hundra procent.

Sist i alla lopp cyklar en farbror för att kolla att alla hänger med, jag letade upp honom och förklarade Oisíns eventuella svårigheter. Sedan var det bara att vänta på startskottet!

Oisín placerade sig sist som vanligt för att inte hamna i en klunga och riskera att bli nedsprungen. Han är väldigt riskmedveten, vår son. Startskottet gick och det gick inte fort men det gick framåt och vi hejade allihop.

Förra året sprang de 1070 m men i år sprang de något längre; 1224 m.

Redan efter 4 minuter kom första killen och sedan ramlade de in, en efter en. Svettiga och trötta. Kusin E kom någonstans mitt i fältet (bra jobbat!) och vi väntade på vår Oisín.

Ganska långt efter den näst sista löparen kom vår Oisín  och han sprang verkligen så gott han bara kunde. Och han var hemskt trött. Jag var hemskt stolt!
Söta storkusinen A sprang honom till mötes och jag tyckte han fick extra kraft. För visst tog han sig över mållinjen i år med!!
Efter drygt 13 minuters konstant springande (och gående) – nästan 4 minuter efter hon som var näst sist – tog han sig självmant över mållinjen som den vinnare han faktiskt är. Jag grät floder av stolthet!

Länkar till tiderna:
P8 2010 (Av någon anledning heter han ”Oisim”… 🙂 )
P9 2011

Toppen Oisín!!

När man sprungit loppet får man medalj och en liten ”goodie-bag” med bl.a. en biljett till tivolit. Förra året åkte de en snurrkarusell som gjorde mig åksjuk resten av dagen.
Jag hade precis åkt på en ny omgång av illamåendet och det var verkligen inte läge att åka något sådant (tack och lov så gav det med sig efter ett par veckor den här gången)… Andra i familjen mådde illa – fast av lite andra orsaker… 🙂

Som tur är var storkusinen med och kunde ta med kusinerna på åkturen medan vi andra stod vid sidan och försökte ta kort.
Vilken toppenkusin man har…!

Förbaskade I-booken strular så jag väntar på att få bilder till mitt Martenlopp-inlägg. Såhär 6 veckor senare. Men inte behöver väl bloggar vara aktuella? Eller?? 😉

I onsdags vägde jag Oisín igen och…. Yes! Slowly but surely går det uppåt!!
Han vägde 22,2 kg och det kändes som en enorm lättnad!

Nu väntar jag två månader och hoppas på det bästa. Vi har fått berikningspulver (smaklöst, att lösa i dryck eller mat) och en näringsdryck speciellt för barn. Vi får väl se, han har inte smakat än…

Jag har inte slutat blogga – jag bara pausar tills jag får inspiration igen. Jag har en svampplockningstur att blogga om, för att inte tala om Martenloppet!

Den här helgen har biopappan med syster kommit hit för att hälsa på barnen. Sovmorgon till oss! Yey!

Bloggen har fått stå tillbaka för… tja livet?  Ibland har man varken tid eller lust –  eller egentligen mer tid än lust om jag ska vara ärlig. Men ibland behöver man skriva av sig. Som idag när oron kramade mitt mamma-hjärta lite extra. Såhär:

Oisín är ju en ovanligt smal kille – mycket pga muskelsjukdomen har vi alltid tänkt sedan vi fick beskedet. Han har legat två kurvor under men varit konstant i det. Tills nu.
I våras tyckte de att Oisín gick upp för lite i vikt. Peter och jag anade att de egentligen dragit av för mycket för kläder eller helt enkelt felvägt. Han är ju smal men inte utmattad och trött jämt, liksom.

Så vi bestämde oss för att väga honom hemma. Med samma våg, på samma ställe och med samma kläder och lika mycket mat i magen. Alltså en naken morgonvikt. Så konstant man man bara kan få till det!

Sagt och gjort, 27 juli vägde han 22,4 kg. Det är inte mycket för hans 135 cm men ok. I morse ställde jag honom på vågen igen och en kall hand kramade mitt hjärta: 21,6 kg. En viktnedgång på 8 hg – nästan ett kilo. En minskning med 3,57 %!
Jag har inte mätt honom men visst ska han inte gå ner i vikt??!

Ändå ska det sägas att han äter bättre än någonsin förr. De säger samma sak i skolmatsalen – han får ju specialmat där: När det är mat i sås får han annat, istället för kycklinggryta får han exempelvis stekt kyckling till riset. Så de har lite koll på honom också och de säger att han äter betydligt mer än innan.

Så VARFÖR går han ner i vikt?

Har varit i kontakt med habiliteringen och de ska prata med dietisten och läkaren om att skriva ut andra näringsdrycker. Men jag är såklart orolig att det inte är i maten som problemet ligger…