… i Administration B. Shit, vad det satt långt inne. Är helt slut! Bara ett prov att göra nu i veckan innan det är JULLOV!

Ska nu laga mat till barnen innan vi ska gå ut och leta meteorregn (ja, det ska ju vara i olika färger!) . Förhoppningsvis, ser inte riktigt klart ut men vi får se.

Idag har jag repat med Oisíns Lucia-tåg på skolan och det där med att spela gitarr i -10 är ingen lek! Efter första låten kunde jag inte känna mina fingertoppar… men vi spelade genom låtarna på ostämda, OSTÄMDA gitarrer, jag och Robin. Blåa händer (särskilt stackars Robin som inte hade torgvantar) men på glatt humör. Imorgon spelar vi upp för skola först och föräldrar sedan. Hoppas, HOPPAS barnen tittar på mig, har inte hunnit öva alls tillräckligt men, men… Wish us luck!

Ska sedan visa bild på Irmelins luciafirande på dagis. Hon hade klart den mest udda utklädningen!

PS. FIFA har stängt omröstningen för världens vackraste mål. Tack alla ni som röstat (å Linus Hallenius vägnar…)!

Edit 19.05: Finfina betyg av min lärare, ”Suveränt” säger han om hela kursen (VN på uppgiften). Bara prov kvar… NU går vi ut!

… men inte vilket regn som helst utan ett maffigt meteor-regn! De heter Geminiderna och är egentligen resterna efter en komet (är de inte alla det?) men man är egentligen inte hundra på vilken. Det är antagligen den döda kometen 3200 Phaethon (eller man är nog ganska säker egentligen men hur bevisa…? Äsch, vad fasen vet jag? Jag gillar sånt här för att det är vackert och piffigt. Och stort.) eftersom den följer exakt samma bana men det är – som jag förstår det – bara en hypotes. Meteorerna syns i många olika färger och det kommer synas så många som 50-80 st/timmen – kanske t.o.m. 100! Det är mer än en i minuten…!

Det ska bli klart väder här i Fritsla så det är bara att gå ut och spana så fort det blir mörkt. Det ska ta ca 20 min för att vänja ögonen vid mörkret och sedan är det bara att njuta av skådespelet. Visserligen finns det en halvmåne uppe som kan störa men den går ner vid midnatt. Jag kommer ta med barnen ut tidigare än så, pälsa på oss av bara tusan!! och hoppas att vi inte störs för mycket av månen.

Så här skriver siten Extreme weather prognosis (där jag även lånat översta bilden):

Ha ögonen mot stjärnbilden Tvillingarna som står ganska högt över horisonten i sydost vid kvällen början. Runt midnatt nästan rakt i söder och under sena natten mer åt sydväst.

Alltså: Som mest kommer de synas imorgon, kvällen/natten mellan den 13-14 december.
Mer info finns även på SVTs site.

God natt!

Gud, vad det gör ont i hjärtat… I torsdags hörde jag att de börjat riva så efter jag hämtat Irmelin på dagis så begav vi oss ner till mina föräldrar för att se på eländet… Irmelin berättade att hon hade sett när de rev och hon hade gråtit på dagis. Liten…

Detta mötte oss:

Jag kunde verkligen inte fatta att de bara rivit! Sådär! Trodde de att ingen skulle bry sig? Visst måste det vara billigare att sälja (och tjäna en iaf liten hacka på det) än att riva? Jag menar bara att frakta ner grävskopan från Norrköping(??) måste kostat en hel del!

Kanske var det naivt – men jag kunde aldrig tänka mig att de skulle riva utan att försöka sälja först! Då hade jag legat på mer. Mycket mer. Känner mig så fruktansvärt LURAD!
Som tur var fanns lite kvar av huset att ta kort på, på andra sidan. Men inte mycket. Den vackra kakelugnen och de fina parkettgolven… Bara damm kvar! Huu…

Dörren som gick upp till min fina lilla mormor… Som vi har lekt i de trapporna ni ser under alla plankor och skräp. Det luktade alltid lite speciellt i de trapporna. Inte illa på något sätt, typ… träspån. Kanske.
Man kunde sitta i trappan och titta ut på folk genom småfönstren. De fönstren var nog bara englas för de var tokkalla på vintern. Iskallt om fötterna när man gick förbi…
Ja, det är inte utan att man blir nostalgisk trots ilskan. Att de inte skäms!!

Ovanför de ”små FRITSLA-bokstäverna” var köket – med brunt golv – dit man alltid fick komma och sitta vid det lilla köksbordet (som står i mitt kök nu). Det var jättemysigt, mormor hade alltid något att bjuda på och radion stod nästan alltid på. Mormor gjorde kåldolmar och köttbullar. Av någon anledning minns jag mormors kokta potatis väldigt väl… Den var söt på något sätt.
Och jättegod julmat! Framför allt! Men den avnjöts i ”finrummet” vid kakelugnen.

Suck! Och härinne sitter han, den stackars mannen som fick massor av skäll trots att han bara gör sitt jobb. Föräldrarna såg massor av människor som gick förbi och hötte med näven. En och annan svordom hördes också men det kan man faktiskt förstå. Jag är inte den enda som känner mig besviken och lurad… Förbaskade trafikverk!

Det ser så hemskt och tråkigt ut:

Nu får man ju hoppas på att de har vett att göra något åt marken ist. En vacker park med en lite springbrunn i, föreslog mamman. Ja, varför inte? Man får ju VERKLIGEN hoppas att det inte bara blir en hög med plankor kvar. Som Irmelin mycket upprörd förkunnade:

”Den som har rivit ner MÅSTE faktiskt städa upp! För sådana är reglerna – det vet alla!”

Sedan rabblade hon upp släkt och vänner som också VISSTE hur viktigt det var att den som stökar, också tar sitt ansvar och städar!

Väl hemma hos mormor och morfar (Irmelins) klappade vi katt… Världens tålmodigaste och kärvänligaste katt! Han tar HUR mycket stryk (välvilligt stryk från barnen iaf) som helst men kommer ändå tillbaka för klappar och smek. Aldrig att han jamar eller blir arg, spottar eller fräser. Han bara spinner. Stor är han också! Ser ni – inga klor ute, han bara hänger med.
Och Irmelin är i himlen! Bara hon sätter sig ned så kommer det oftast en Shiram och stryker sig mot henne och buffar lite. Det ser nästan ut som om de dansar… 🙂
Det syns inte så väl på bilen men han har ljusblå ögon (som visserligen skelar lite men ändå…!) som ser så milda och snälla ut så det är inte klokt!

Jag och Irmelin fotade den rosa himlen också. Bäst gillade jag bilden med blixt – faktiskt. Snön glittrar så fint! Fokus ligger… nånstans… 😀 Jag älskar vinter!!

Detta får bli den sista bilden… Alla bilder kan ses större om man klickar på dem men jag skulle bara rekommendera att man klickar på de två sista. Resten av bilderna är bara för sorgliga…

Nu måste vi fritsla-bor se till att vi inte blir lurade en gång till! De ska FASEN-i-min-lilla-låda städa upp efter sig och göra vår station minst lika vacker som den var innan de gav efter för sin förstörelselusta! BASTA!

Nu har jag ringt!

Efter första paniken när jag ringde och grät Peter i örat (på jobbet) så känns det faktiskt bra! Trots allt. Efter den initiala ångesten (som var… jag trodde jag skulle drunkna) så känner jag faktiskt lättnad. Stor lättnad!

Jag har inte pratat med barnneurologen himself utan med hans sekreterare. Nu är jag rädd att de ska tycka att jag är tjatig ist, jag förklarade varför jag var nervös (förra året och så, lite snabbt) och hon var jättesnäll och sa att de hör av sig. Nu har jag gjort mitt, nu kan jag bara vänta. Och det – mina vänner – är jag bra på!

Igår kväll ringde de från Oisíns skola med panik i rösten: ”Vi behöver hjälp!”
Det var inför barnens Lucia-firande på tisdag och han som skulle spela (en vikarie) kunde bara några låtar. När jag kom dit fick jag en bunt papper där flera saknade ackord och noter. Det visade sig att det saknades några texter med. En låt hade jag inte hört men det löser vi!

En låt kunde jag på plats (det hjälpte nog att jag spelat den inför Barnens allsång i Rydal förra söndagen) efter lite joxande. Jag fick texter på alla låtar efter vi prövat spela och sjunga med alla barnen. Låten jag inte kunde bad jag fröken sjunga in på mobilen så jag kunde ta ut den hemma. Det tog ett par timmar men nu har jag tagit ut alla och transponerat låtar till bekvämare tonarter.

Det var kul! Så skönt att ta bort tankarna från Oisín-problemen… Har faktiskt tagit mod till mig och börjat ringa. Min goda vän A och mamman uppmuntrade mig igår och de har rätt.
Jag ville inte ringa för att – än så länge – är det inte den värsta, av de värsta sjukdomarna. Nu börjar jag bli rädd att de sett/tänkt fel… Så länge som jag inte vet det, så kommer han att leva länge och ha ett någorlunda normalt liv i mitt huvud… Vet att det är knäppt men förstår ni ändå hur jag menar…?

Men som A och mamma sa igår så har jag redan börjat älta och nojja och då är det lika bra att få svar. SÅ jag är modig och ringer. Fast jag inte vill.
Pratar med S i Borås på msn och försöker hålla tillbaka tårarna (går sådär…). Jag borde nog inte prata om det här alls, men speciellt inte precis innan mens…

Nu börjar jag bli lite orolig… Förra året ringde och ringde jag för att få svaret på Oisíns EMG. Hon sa att han skulle ringa nästa vecka (jag hade inte numret till neurologen utan var tvungen att gå genom sjukgymnasten) och sedan nästa och nästa osv. Hela december gick och i januari fick vi äntligen svar. Och inte svaret vi hoppats på.

Fram tills dess hade vi ju hela tiden fått höra att det absolut inte var någon fara men att de bara vill göra tester ”i fall att”. Den dagen i januari ändrades allt. Undersökningarna som var ”i fall att” blev till ”vad har han?” och där är vi fortfarande.

Andningsregistreringen som vi gjorde i oktober skulle ta tre veckor att analysera. Det har snart gått 8. Svaret på det genetiska testet skulle vi förhoppningsvis få på senhösten. Kallade skulle vi hursomhelst bli.
Vi har inte hört något och jag har tänkt att de säkert är upptagna (jag är ju ganska easy going – tycker jag själv…) innan det slog mig att… detta har vi upplevt förr.
Förra året ville neurologen i Borås inte ringa och ge oss så tråkiga nyheter mitt i jul- och nyårsfestligheter. Nu börjar jag fundera på om den göteborgska neurologen tänker likadant… och då är det i sådana fall ganska illa.

Detta slog mig igår och jag hade tänkt ringa idag. Det var bara det… att jag inte riktigt vågar. Än. Visst ska man inte måla fan på väggen och det gör jag inte. Kanhända att jag kladdar lite, lite i ena hörnet… bara.

… på onsdag kommer grävskoporna och inget, INGET kan vi göra, beslutet är taget – utan att en enda fritslabo fått uttala sig.
Det är ju SÅ konstigt att ingen i nämnden reagerat och att ingen tagit kontakt med varken byalaget eller hembygdsföreningen. Detta är ju del av vårt kulturarv!!
Visst finns det någon från Fritsla i nämnden?? Hur kan den personen se en enda fritslabo i ögonen efter en sådan här miss??
Stationshuset har stått där lika länge som järnvägen som stod färdig hösten 1880 efter 3 års arbete, det är inte klokt att det bara ska jämnas med marken!

Det värsta är att jag varit i kontakt med SJ som sedan hänvisade till Banverket. Jag mailade nämligen efter att de förra hyresgästerna flyttade ut – närmare bestämt den 17 december 2009 – eftersom jag gärna hade hyrt lägenheten. Min mormor och morfar bodde där en gång i tiden så jag har ju varit där jättemycket (dock efter att morfar gått bort, det gjorde han året innan jag föddes).
Banverket svarade att det ska avvecklas och att det inte kommer hyras ut igen. Jag mailade tillbaka och frågade vad ”avvecklas” betyder och de svarade att det ska säljas eller rivas. Jag meddelade att jag eventuellt var intresserad av att köpa om det skulle säljas (vi letar…) och har sedan dess hållit utkik. Inget har hänt innan de helt plötsligt börjar riva huset. HUR??! Det måste ju vara bra mycket billigare att sälja än att riva?

Transportstyrelsen har alltså kontaktat kommunen för att se om de kunde vara intresserade och när de sa ”nej” bestämde de sig för att bara riva. De har inte gett någon annan chansen att köpa överhuvudtaget. Förbannade…..

Vi gick in och bad om bokstäverna som stavar ”FRITSLA” (hur fina som helst!!) och den vackra maffiga lampan över… En epok går i graven. Passa på och åk ner och titta, Fritsla-bor! Snart har vi inget stationshus längre…

Klicka för större bilder!!

Edit 5/12 13.30: Bokstäverna (FRITSLA x2, tydligen fanns det några, mindre på sidan också) och lampan är nedtagna och överlämnade i vår ömma vård. Pappan har dem hemma nu och de ska bevaras till eftervärlden. Undrar bara vart vi ska göra av dem nu…

Måste också upprepa vad Sara skrivit i sin kommentar:

”Det är fruktansvärt! Som farfar skrev på fb, att riva stationshuset i Fritsla är som att dra ut en framtand..”

Så sant! Det gör ont och lämnar ett stort ekande hål.
Btw… tänk att ha en farfar på facebook (som förkortningen fb betyder, eller hur?)… jag känner mig mossig som fortfarande vägrar. 🙂

Svägerskan och jag har nu gått igenom vilka låtar som ska  sjungas runt granen. Jag är taggad till tusen!

…snö inne
Snö på bloggen, snö i sinne! 🙂
Plug-ins är kul!

Barnens allsång gick av stapeln i Rydal i söndags. Jag visste att jag antagligen skulle sitta utomhus så jag tog med gamla gitarren och en stämapparat som stämmer på vibrationerna (inte tonerna). Tanken var att jag skulle slippa stämma på gehör och kunna prata med barnen medan stämmaren gjorde allt arbete.
Jag har aldrig haft gitarren ute i minusgrader förr men tänkte att en två minus inte kunde vara så farligt… Gitarren var av en annan åsikt och stämde om sig å det grövsta. Gick inte att stämma om och jag fick sjunga de första låtarna ist. Tur att man har stark röst…! 🙂
Jag satte Peter på att stämma gitarren medan jag sjöng och kunde till slut använda gitarren de sista låtarna. Snön singlade och det blåste tidvis. Det drog till rätt bra när vindbyarna drog genom öppningarna i det lilla tältet men det var SÅ mysigt! Det var en ganska liten grupp barn men de sjung glatt med, föräldrarna också.

Efteråt fikade vi på 1an och åkte sedan hem för att adventspynta. Det är kul, det!
Såhär ser vårt vardagsrumsfönster ut:

Stjärnan är mer röd i verkligheten. Man kan också se Peters lampa under den, lite till höger. På bilden är den blå men ändrar färg hela tiden. Vill ni se mer av Peters projekt så kan jag rekommendera hans blogg: Små projekt.

Vi har även pysslat ihop en adventljusstake. Såhär ser den ut i år (lite kitsch är alltid kul!):

Klicka gärna på bilderna så ni ser ordentligt! Pyssligt!

Mysigt med snö på 1a advent också, är vi inte bortskämda med! Nu ska jag hjälpa Peter att fixa bilderna som inte riktigt hängde med i flytten, sedan ska jag ta min onda hals och krypa i säng…