Mitt illamående har inte blivit bättre. Igår var det lite mindre intensivt (inbillade jag mig) – kanske pga att jag åt lite men hela tiden – men idag är det lika illa igen. Efter familjens påtryckningar ringde jag till slut vårdcentralen och fick en tid 45 minuter senare. Älskar att bo på landet…

Farbror doktorn pratade med mig och frågade om stress och så. Jag sa som det var: Det ska mycket till för att stressa mig…
På väg in till undersökningsrummet berättade jag att jag tyckte det var pinsamt eftersom jag inte hade mer än bara lite illamående att klaga över men han klappade mig fint på axeln och sa att han var glad att slippa gå på A-kassa. 🙂
Så lyssnade han på hjärta och lungor där allt lät bra. Vidare tog han blodtryck: 104/70. Jag vet att det är lågt men jag har alltid haft ganska lågt, såhär på ett ungefär… tror jag.

Sist men inte minst så klämde han på magen. Det lät tomt (bra) när han knackade och jag hade inte särskilt ont, det är ett hugg eller två allra längst ner i magen bara… då och då. Han kände inga konstigheter sa han. Däremot ville han kolla järndepåer, kanske lite järntabletter är allt jag behöver…??

På måndag ska jag återkomma för ett gäng tester. Fram tills dess får jag väl bita ihop och pilla ner lite mat så gott jag kan. Blä.

… och det var inte alls så illa som jag föreställt mig – förstås!
Jag ska försöka sammanfatta (så gott jag förstår):

De har tittat i genen efter den typ av förändringar som man har när man har CCD men inte hittat dem. Alltså måste de fortsätta titta i genen som tydligen är väldigt stor. Det finns en mängd sjukdomar av den här typen, klart är emellertid att han har en ärftlig muskelsjukdom och det kan fortfarande vara CCD.
De kommer ändå att testa honom för malignt hypertermi (när kroppen värmer upp sig själv tills organen går sönder och man dör – usch) när han blir gammal nog. Tills dess får vi upplysa om risken om han ska sövas fler gånger.

Angående andningsundersökningen (om ni vill läsa om den igen så länkar jag HÄR) så är andnings”trycket” något sämre än normalt men ändå ok, antagligen beror det på att den lägre muskelstyrkan. Han syresätter sig bra hela natten men har små andningsuppehåll, ”som när man snarkar” som neurologen sa. Det är inget farligt och nog ganska vanligt.
De tog blodprov dagen innan och det första de gjorde på morgonen för att mäta koldioxidet i blodet. Det kom tillbaka inom det normala men högt, 5,9 var värdet och det är normalt upp till 6,0. Neurologen skulle skicka vidare detta till ”lungexperterna” och så skulle någon återkomma, han trodde inte det var någon fara men ”för säkerhets skull” som han uttryckte det.

Så där är vi nu. Skönt! Jag blev ju orolig eftersom jag fick för mig att neurologen hade så fruktansvärt dåliga nyheter att han inte ville förstöra jul och nyår med dem. Så var inte fallet – han hade bara så otroligt mycket att göra. Stackars! Så en neurotisk mamma på det… 🙂

Mitt illamående lägger sig inte och jag börjar bli desperat. Snart måste jag väl ringa till vårdcentralen igen men det känns så pinsamt, de kommer också tycka jag är neurotisk och att illamåendet beror på stress. Så kommer de att tänka att de minsann har folk att ta hand om som är sjuka på riktigt… Suck.

Fina och jag skulle klä granen på julaftons morgon… Det var bökigare än man kunde tro.
Får se om ni hänger med i alla svängarna:

Mina föräldrar har alltid en stor gran som kräver två 16-slingor. Den ena slingan fungerade inte trots att pappan kollat den kvällen innan (de är ju trots allt från 1900-talet) så vi fick pröva lampor från den fungerande slingan. 3 lampor var sönder och inga lampor hade pappan hemma.

Affären i Fritsla var stängd så vi åkte hem till mig eftersom jag har en nästan likadan slinga hemma. Min är lite nyare men själva lamporna är ju desamma!
Tillbaka igen och skruva ur tre lampor ur min slinga och satte i föräldrarnas slinga. Den funkade inte ändå… Så vi tog tillbaka lamporna till min slinga igen och satte upp den i granen (joxigt värre) med stege till hjälp. Sedan satte jag i kontakten och…

… slingfan tändes inte!! Måste ha tagit fel lampor. Damn!
Vi tog då och bytte lampa för lampa på min slinga i granen men KUNDE inte hitta lampan som var sönder. Så det var bara att ta ur slingan igen och gå genom lamporna på golvet… Fina lyckades till slut hitta den felande lampan och granen kunde äntligen kläs!

Då visade det sig att tjockklittret inte fanns i rätt kartong och Fina fick gå upp och leta på vinden… Allt som allt klädde vi gran från 10.30 till 13.20.
Men den blev fin! Bilderna finns i systerysters kamera så de kan ni inte få se nu. Hon kanske kan maila…?

Julafton var bra! Jag åt väldigt lite och hoppade över virrarna, mår verkligen inte bra så jag vill inte reta magen mer.
Fick toppen julklappar! Mamma skulle köpa till mig (vi vuxna lottar och köper bara till en) och hon hade verkligen tänkt till:
En bok med fågelbilder och info där de spelat in fågelsång! Smart! Även en väderstation – för vädernörden! Den snygga med spegel.
Av Peter fick jag ett svart stiligt notställ, lavalampa (I love love love!) små apor att sätta på nycklar, bokmärke och vetekudde.

Kvällen avslutades med TP i föräldrarnas kök. Mys! Har även pratat med barnen och de mår toppen. Jag längtar mycket efter dem men snart är det bara en vecka kvar… 🙂

Älskar julmust! Min farmor sa alltid att det var det bästa med julen och jag håller med mer och mer för varje år…

Har slagit in nästan alla julklappar och har bara Peters och barnens kvar. Jag grubblar på lite rim också, kul är det! Irmelins julklapp kommer jag nog inte att slå in förrän dagen innan de kommer. Är så lycklig över hennes present!! Så lycklig att jag grät en liten, liten skvätt när vi gick ut affären. Sötaste presenten EVER!

Fina ringde och väckte mig för en timme sedan, ska dit och klä julgran och äta frukost. Peter jobbar idag… får se när han kommer hem.

Mitt illamående har äntligen börjat lägga sig, kanske att man vågar ta sig en liten virre till julmaten ändå…

Nej! Till frukosten!

Fy faan… Vilken dag… ni skulle bara veta… och det ska ni få göra nu! Om ni orkar… det var  en lååång dag.

Vi började från Fritsla och det började inte så bra… Vi var i god tid och stod och väntade i kylan. Och väntade och väntade… Jag började bli nervös eftersom vi bara hade 15 minuters väntetid i Varberg innan vi skulle byta till nästa tåg som gick 10.03. Tåget var ca 15 minuter försenat. Väl på tåget blev Oisín helt vild och grät efter Peter så tårarna sprutade. Irmelin sympatigrät: ”Daaagis!!”
Jag kramade honom och sa att vi träffar honom om två veckor. När han lugnat ner sig tog vi lite kort och snart började vi närma oss Varberg. Vi blev tipsade om att ställa oss längst fram för att hinna springa till nästa tåg.

Som tur var kom vi in lite tidigt så tåget som vi skulle med hade inte ens kommit in! När vi står där på perrongen så visar det sig att det tåget är försenat, ungefär en halvtimme. Så vi gick in och satte oss lite i väntsalen. Efter en liten stund gick vi och handlade lite gott till resan. Barnen ville ha glass och jag tyckte: ”Varför inte?” Så de åt glass! Inte tyckte de att det var kallt heller.

Jag gick fram några gånger för att kolla när tåget skulle gå. Plötsligt märkte jag att hela jack-armen var vitfläckig!

Vad i hela…? Jag tittade mig runt och ett äldre par pekade mot pelaren mitt i lokalen och sade ett ord: ”Nymålat”. Då hade de satt skyltar på alla sidor utom på min sida! Jag gick bort till biljettluckan och farbrorn ojade sig och gav mig pengar till toaletten. Jag försökte få bort det med papper men det gick inte. Då dök farbrorn upp med en tvättsvamp och jag lyckades faktiskt tvätta bort färgen! Yey! Men vilken söt och fin farbror! Jag fick en skylt att sätta upp på ”min” sida och sedan lekte vi ”1 2 3 gröna lyktan”! Det var kul! Tåget kom 11.10 och vi gav oss iväg på nästa etapp!

Vi åkte tåg och åkte tåg… Barnen spelade och jag läste. Vi fikade, kissade, pratade och busade. Barnen har väldigt olika spelstil…

Väl framme på Kastrup gick vi upp och åt på BK. Barnen var ganska uppspelta och hade lite svårt att äta men lite gick ner iaf. Sedan stod vi i jättekön för att checka in… Det gick bra ändå, barnen var SÅ tålmodiga! Efter det kunde vi leka igen! Det blev ”Guess who” som barnen fick på BK. Sedan blev det mer ”1 2 3 gröna lyktan” innan det var dags för barnen att gå. Vi ställde oss och väntade vid disken. Det är ju då det blir jobbigt, när man får vänta…
Barnen var lite ledsna men de grät inte, vi kramades massor och till slut kom de och hämtade dem.
Jag gav flygvärdinnan instruktioner om Oisíns allergi och sjukdom och sedan kramades vi en sista gång. Jag viskade att de skulle ha så kul eftersom rösten inte bar och så gick jag.
Irmelins ögon var helt blanka och jag var livrädd för både min och barnens reaktion… Så fort jag såg att de gått genom så kom tårarna. Som jag grät! Det var hemskt…

Jag gick ner för att lokalisera tåget hem, barnens flyg skulle inte lyfta än på 25 min. Då står det att mitt tåg är inställt så jag går fram till disken (tårarna rinner fortfarande) och frågar vad jag ska göra. Tjejen i luckan säger att jag måste gå ner och ta tåget som går om 5 minuter. Det går ju inte! Jag måste ju vänta till barnen är uppe i luften innan jag åker! Jag säger det till henne och säger att jag kan ta nästa tåg efter  detta men då säger hon att jag måste betala en ny biljett. ”Men!” säger jag, ”det låter helt vansinnigt!!” Hon rycker på axlarna och säger: ”Det får du ta med SJ”.

Här bryter jag ihop totalt, gråter ännu mer och går därifrån. Vad ska jag göra?? Det visar sig att de inte har någon skärm där man kan se när flygen lyfter utan jag måste stå vid en informationsdisk och få informationen muntligt… Suck!
Under tiden ringer jag SJ och en väldigt söt dam lyssnade på mina hulkande förklaringar innan hon bokade om biljetten två timmar senare och ger mig en första klass-biljett för att kompensera lite! Jättesnäll!

Barnen kommer äntligen iväg, 35 minuter efter utsatt tid och jag lugnar ner mig och sätter mig för att läsa i nån timme. Här inser jag att jag gått omkring och illtjutit med min mascara som jag övermodigt kladdade dit på morgonen. Jag orkar verkligen inte gå och leta upp toalett så jag tar upp telefonen och fotar. Är jag svart över hela kinderna?
Faktiskt inte så farligt alls! Fast jag ser lite psycho ut… det kan man knappast förneka. 🙂

Jag får utskrivet biljetten efter en massa velande och kommer på rätt tåg och tänker att allt ordnar sig nu. Barnen är på väg till Dublin och jag är på väg hem! Jag sitter och läser i lugn och ro medan ett vinterkallt Sverige susar förbi därute. Då ringer mobilen.

Det är flygvärdinnan som åkte med barnen och min första tanke var att de har glömt något på flyget men så enkelt var det inte. Det visar sig att vädret varit för dåligt i Dublin så de kunde inte landa. De är nu i Belfast (Nordirland) och kommer flyga tillbaka till Köpenhamn om ca 30 minuter, kan jag möta dem? Är det någon som är förvånad om jag avslöjar att jag blev då utom mig av oro att jag faktiskt inte kunde tänka klart?

Så jag illgråter (igen) och stoppar en tågvärd och med tårarna strömmande nerför ansiktet gastar jag att jag ”MÅSTE AV!!” måste tillbaka till mina barn som inte fått landa och ska komma tillbaka. Hon sätter sig och tar fram tidtabellen, hur lugn som helst. Vi skulle stanna  i Ängelholm om en liten stund och då gick ett tåg tillbaka till Kastrup 15 minuter senare. Tågvärden erbjöd sig att ordna så barnen blir flyttade till ett tåg och jag skulle kunna ta emot dem i Göteborg men jag kände att jag ville vara där när de kom! Så jag hoppade av tåget i Ängelholm med min väska och ansiktet blött av tårar.

Väl av tåget ringde jag Peter och grät medan jag försökte förklara. Det gick sådär… Till slut förstod han. Klockan var 20.30 och jag visste att även om jag ringde pappa (min, hjälten) så hade han inte hunnit. Det var bara jag. Jag sprang runt på stationen och letade biljettautomat (svårt att se med så mycket gråt) och hittade den. Lyckades köpa biljett tillbaka – trodde jag – när Chris ringde mitt i. Jag glömde ringa honom – tänkte inte så logiskt… Han berättade att Sheila (hans syster) var på väg upp till Belfast med bilen för att hämta barnen. Jag tittade på maskinen igen men hittade ingen biljett. Vi lade på och två sekunder senare ringer de från flygplanet och säger att Sheila kommer och hämtar barnen.

Då förstod jag att det ordnat sig. Barnen skulle komma till sin irländska familj och jag behövde bara leta upp nästa tåg hem. Bara och bara… jag var i Ängelholm, det var – 10 och snö. Mörkt var det och vad är öppet en måndagkväll kl 21?? Jag torkade tårarna och kämpade på.

Letade ställe att värma mig på och att äta på. Hittade till slut – med hjälp av några flickor – en asiatisk restaurang. Så skönt!! Den ena tjejen skulle också äta där och på hennes anmodan berättade jag lite om min dag. Jag fick massor av sympati. Snäll! Också.
Nu mådde jag så illa att jag inte kunde äta så mycket men lite fick jag i mig. När jag skulle gå kom en tjej som jobbade där fram till mig och strök mig lite på axeln och sa: ”Det ordnar sig”.
Efter snabbt samtal med Fina ringde jag SJ och berättade hela historien varpå de gav mig en ny biljett! Killen jag pratade med var så snäll! Lyssnade på hela historien och tröstade mig. Jag grät nog lite till…

På tåget hem började jag prata med en karl och det var SÅ trevligt. Han skulle bara till Båstad (nästa station) och jag misstänker att han kan ha varit lite på lyran (är inte så bra på att se sådant) men jag kände att vi fick en connectade. 🙂 Han hade två flickor i 20-årsåldern och vi pratade om förhållanden och barn. Ganska privata saker alltså.
Jag mådde bara mer och mer illa och försökte läsa när han gick av men från Laholm kunde jag bara titta ner i golvet och svälja frenetiskt pga. illamåendet.

När jag ÄNTLIGEN kom fram till Varberg 23.55 stod min älskade Peter och väntade på perrongen och det var en sådan lättnad att komma av tåget! När jag stapplat av tåget gick jag raka vägen till ett hörn och kräktes. Tänk vad stress kan påverka en!
I bilen hem kunde jag knappt svara på tilltal, tyckte synd om Peter som körde så mycket bil och fick hem en robot som inte ens orkar prata…
Väl hemma duschade jag och borstade tänderna innan jag kunde krypa (och då menar jag verkligen krypa) i säng. Klockan var nog runt 1.30-snåret dagen efter den längsta dagen EVER!

Såhär dagen efter tänker jag på allt som hände igår. Alla människor som hjälpte mig, lyssnade och ställde upp! Det är inte klokt vilka snälla människor det finns! Det var bara den där tjuriga tjejen på Kastrup, men en mot säkert ett tiotal – minst – som ställde upp är ingen!
De har ringt från SAS idag med för att se att allt är väl med barnen. Barnen själva har jag pratat med förstås och de verkar må bra. Irmelin hade nog gråtit efter mig på flyget, Oisín lite också, men de verkar så glada och nöjda över att vara framme. Sedan så var det så sent med, Irmelin sa att hon var mer trött än ledsen, egentligen.

Så barnen som skulle till Dublin hamnade i Belfast – för att sedan äntligen komma till Dublin, 9 timmar senare än planerat… Om två veckor ska vi göra samma sak igen. Suck. Jättesuck!

Sist vill jag säga att SJ har varit toppen! Absolut fantastiska. SAS likaså. De har hjälpt med allt de kunnat och jag är glad att vi har så professionella företag i Sverige! Vädrets makter rår man inte över och med så vansinnigt många människor som ska röra på sig på samma gång är det inte konstigt att det blir problem.
Tack alla fina människor! Jag önskar jag kunde söka upp er en och en och ge er en kram (plus en råtta i håret på tåg-elakingen) men det går naturligtvis inte, däremot tror jag på karma. Ni blir belönade på ett eller annat sätt.

Sitter här kvällen innan barnen ska ut och åka. Oisín är helt ifrån sig för att Peter inte ska följa med på tåget ner… Liten… fast så stor!! När jag skrev ”Age: 8” kändes det lite overkligt. Konstigt! Han har ju faktiskt varit 8 i över 2 månader…

Just nu skriver vi dokument som barnen ska ha på flyget, biljetter och allt möjligt… Joxigt värre. Borde lägga mig snart, även om det känns som slöseri att sova när vi har barnen hemma, vill ju vara med dem! Älskade ungar… Suck…

Jag har träningsvärk idag. Tappade något på golvet i morse och skulle böja mig ner varpå ALLA muskler i hela kroppen (typ) protesterade. Främst benen och axlarna/armarna.

Jag funderade lite (är ju ingen träningsnarkoman direkt…) och kom fram till att det måste vara snölyktan jag byggde igår. Två gånger om… Nu är man ju ingen världsatlet direkt och ni tycker nog att jag måste vara en väldigt klen flicka…. men titta då på snölyktan (glöm inte att klicka för större bild!):

Ganska maffig, va? Gjorde en på morgonen – som rasade innan lunch 🙁 – så detta är den andra, som blev ännu högre. Det är lite svårt att se riktigt hur hög den är så jag tog kort i går kväll med Irmelin bredvid (klick=större, you know the drill…):

Jag vet… kortet är sådär. Hittade ingen bättre kamera i farten.
Irmelin är ju 120 cm lång ganska precis och den här är lite högre ändå! Jag är SÅ nöjd och stolt! Visst tog det lite tid men det var det värt. Ska tända den ikväll igen men funderar på om man kan använda ett annat ljus så den brinner längre… Hmmm… Peter och jag ska grubbla. Funderar med på att göra en egen tag för snölyktor… Yes, det gör jag!

Tror jag ska ta en varm dusch för att lindra muskelvärken… Idag är barnens sista dag i skola och på dagis innan jullovet. På måndag åker de… suck… Men bra! För deras skull. Förstås.

Läser i Markbladet att herrarna Sören Fägersten (S) och Pontus Johansson (C) uttalat sig och jag ser rött. Vad i…??! ”Hade inte beslutat annorlunda” – ja då tycker jag inte han ska sitta i en sådan nämnd! Hur kan de bara riva en del av vårt förflutna på det sättet utan att ens informera oss fritslabor! Jag skäms över kommunen, det är oerhört klantigt skött och så har de inte ens mage att erkänna det??? Grrrrr!
Jag hade köpt det! Alla föreningarna hade kunnat ta över det gratis. Hur dåligt kan huset ha varit?! Var är utredningen som bevisar det?! Har de självgoda herrarna varit inne i huset? Det har jag! Det såg lika gediget ut som det gjorde för 20 år sedan när jag sprang omkring där. Vansinne!
Inte en enda insändare kan jag läsa i Markbladet. Var är alla fritslabor?? Ska kommunen få fortsätta riva ner och trampa på våra kulturminnen? Nu får vi ryta ifrån!!

Jag tänker sätta mig imorgon och skissa på en insändare. Såhär får det inte gå till! Morr!

Nu har jag även haft prov i Administration B och jag tror det gick bra. Det känns bra. Jag återkommer när jag fått svaret men erkänner att jag hoppas på ett MVG även i denna kurs.
Fast jag är för arg för att glädjas åt att jag faktiskt har jullov. Aldrig får man vara riktigt nöjd…! Förbannade politiker!

Edit: 36/36 var slutpoängen på provet och ett MVG i betyg! Yey me! Fast jag är fortfarande fly förbannad! Grrrrr!

… bedövar fingertopparna rätt bra!
Igår spelade jag och unge Robin medan F-2 sjöng Lucia-sånger för full hals. Ljuvligt! Det var INTE ljuvligt med kylan… Fy för att spela gitarr i sådan kyla! Det hjälper lite med torgvantarna men fingertopparna var helt stumma efter 2:a låten. Bara att kämpa på. Ackorden blev väl lite slarvigt tagna och det klingade ganska falskt men barnen sjöng på så det stod härliga till!

Mitt i luciatåget kommer Oisín fram. Mitt i en låt! Jag försöker hålla kontakten med barnen (jag leder ju sången) så gott jag kan och han bara står där… Mellan nästa två låtar tittar jag på Oisín medan föräldrarna applåderar. Han säger något om stjärna och jag svarar lite stressat: ”Ja, vad bra! Gå tillbaka och ställ dig nu.”
Efteråt visar det sig att faktiskt såg en fallande stjärna, precis som svägerskan med barnen gjorde på vägen hem! Vackert! Klart att han ville berätta det…

Innan sista sången tackade fröknarna oss för vår medverkan och vi fick julklapp (Aladdin eller Paradis? Vad tror ni?)! Klart man blir glad (vilken kass webcam jag har!):

Förövrigt fick jag ett telefonsamtal med fantastiskt glada nyheter igår! Log runt hela Borås när vi shoppade till Irlandsfamiljen (tack Lagerhaus) och kikade runt lite allmänt.
Peter vill inte titta på Midsummer murders med mig för han bygger nåt igen… Söt! 🙂

Irmelin lussade på dagis och var en ljuvligt söt lussekatt (klicka för stora söta lussekatter):

Min mycket avancerade katt-sminkning – gjord med kajal: man tager vad man haver…:

Min glada illsjungande dotter (med djävulsögon!):

Hon tar i ända från tåååårna… 🙂