Igår, lördag spelade vi konstant! Alla möjliga spel, riktigt kul var det!
Morgonen började traditionsenligt med melodikrysset som vi löste efter bästa förmåga (tror det gick bra) och sedan slöade vi lite med te innan vi gav oss på det kära Alfapetet! Dagen till ära var även lillkusinen (Gabriel – eller Gaby – inte att förväxla med yttepyttekusinen Alba) med. Så här blev resultatet:

Jag gick ut ganska starkt med DRAPERI (som Gaby senare förlängde till HÄNGDRAPERI (med sväng) – varvid jag nästan grät av lycka), Birka lade FÄDER och Gaby VACKER och sedan rullade orden på. Ja, ni ser ju själva… Jag fick ut alla mina bokstäver i HAMNSTAD och det var jag ganska nöjd med! 🙂
Jag lade även RUSADE (med sväng och UV) som Birka sedan förvandlade till GRUSADE när hon lade GULLIGT. Gaby sparade ihop till ENZYM (snyggt) som vi sedan hjälpte att förlänga till ENZYMERNA på 4xordpoäng. Det gav poäng det…
Birka lade vackra SOLRÖK och även JODEN (var lite tydligare nästa gång, kvinna!) som gav fina poäng. I slutändan var det ändå Gaby som drog det längsta strået och vann:

Han verkade ganska nöjd med det som ni kan se på vinnarbilden… 🙂

Jag tog en sväng runt huset med far min och vi filosoferade över veranda-reparationer, köksgolv och singel till gången… Vi kikade även på vårblommorna som vågat sig upp…

Vi gick sedan till 6an och spelade Oogachakka (kul!!) medan maten blev färdig – jättegoda biffar och klyftpotatis!

Sedan gav vi oss på nästa spel, nämligen Settlers! Här tog jag hem segern, hurra! Det var länge sedan vi spelade det och jag fick mersmak!

Sist men inte minst avslutades dagen med Singstar! Gaby slog mig i en låt (Life on Mars, Bowie) men det är smällar man får ta – det är ett synnerligen roligt spel!
Så ni familjemedlemmar som inte bor i Fritsla (eller som inte hälsar på ofta nog) – nu ÅNGRAR ni er va??! 😀

Idag har vi tagit det betydligt lugnare, jag fick en oroande feedback från en lärare där hon efterfrågade sådant som redan skickats in (av de andra i gruppen) och jag oroar mig för att vi har missförstått uppgiften helt… Väntar svar från henne (har mailat) och HOPPAS att det bara är ett missförstånd… 🙂

Nu ska jag göra pannkakor och ska försöka hinna spela lite gitarr innan Peter kommer hem. Trevlig söndag på er! Tjing!!

Ja, nu är jag så HELKLAR! Visserligen har jag inte fått svar på de två sista ämnena än men det spelar ingen roll. Jag är säker på minst G i båda ämnen och det är det som räknas! Gött!
Sedan får jag väl erkänna att MVG’t hägrar, iaf i Projektarbete där vi gjort ett synnerligen fint arbete i projekterandets anda!
Företagsekonomi… tja, det är inte det att jag är dum (faktiskt) utan… jag vet inte, det känns som jag har koll men så blir det småfel ändå. Blir kanske inte högsta betyg men jag har förstått mig på saker som jag trodde skulle vara evigt förborgade. Jag fixar det här faktiskt!

Som ni märker har jag hittat självförtroendet och ska omedelbart söka vartenda jobb jag kan komma över! Jag har några % på hemtjänsten med så det är inte alldeles kört.
Ikväll ska jag fredagsmysa med barnen (Peter jobbar – stackars) och ta det lugnt.

Är inne i en liten låtskrivarperiod och går och nynnar och funderar ut formuleringar. Det är lite mysigt, jag har kommit på att man kan spela in musiken på datorn med så slipper man noja över att låtarna försvinner. Jag kan ju bara spela när Peter inte är hemma (eller i duschen) så det blir inte så ofta… 🙂

Läser Hästarnas dal – det är charmiga böcker det där…! Nu kan jag läsa och spela med gott samvete – inget plugg som hänger över mig mer…
…där de härliga lagrarna gro… HURRA!

Idag var ingen strålande dag – förutom vädret…

Började direkt på morgonen när chefen på hemtjänsten ringde och jag måste bestämma mig för hur jag ska göra i sommar. Hon vill att jag jobbar 3 veckor + 3 dagar. Två veckor i juni är på schema (men 60% är inte mycket att hänga i julgranen – eller midsommarstången) men de resterande i juni är jag utan jobb. Sedan 3 veckors jobb i juli och tre dagar mitt i augusti. Det suger.
Dessutom är min sista jobbvecka hans första semestervecka – den som vi alltid tillbringat tillsammans utan barn… Inte går det att flytta eller ändra heller – det är detta eller inget. Tro nu inte att chefen är en sådan omöjlig chef som inte försökt, för det har hon. Men nu är det som det är och jag har ÅNGEST! Ska jag försöka hitta något annat ist, så jag har jobb när barnen inte är i hemma? Så trött på att få jobba på nåder på hemtjänsten!! 4 år (från och till, och jag HAR blivit erbjuden vikariat men då ville jag inte tvinga på Peter så mycket barnansvar…) har jag gjort det nu. FYRA ÅR!

Sedan fick jag ÄNTLIGEN tillbaka Företagsekonomi-uppgiften idag (den som jag lämnade in den 6 mars!). Hade gjort en del klantmissar och fick bara N på den uppgiften (som ett G ungefär) blev SÅ besviken… Jag har ändrat men får inte riktigt ihop siffrorna ändå, nu måste jag vänta på svar från läraren. Det går INTE fort. Provet har man kunnat göra från i måndags till på fredag. Nu har jag två dagar på mig att få ihop det…

Precis när jag fått uppgiften så ringde Peter och jag bara bröt ihop och lipade järnet. Ibland behöver man en liten urladdning, men det kändes så hopplöst med skola och jobb och allt på en gång.

För, vet ni? Jag ÄR smart och bra! Börjar t.o.m. utveckla någon form av organisationssinne – ett ganska bra sådant…! Jag vill bara ha ett enkelt, simpelt (eller utmanande och intressant helst men jag nöjer mig med det förstnämnda) jobb där jag vet att jag får EGNA tider och inte bara jobba de timmar som blir över. Jag har förtjänat det!

Men det känns sådär roligt när man får tillbaka mail från sökta jobb där det står: 450 (jag överdriver inte) sökande, du har inte gått vidare… blablabla…
Måste se över CV och brev  igen så de inser hur bra jag är. Jädrar vilken toppentjej jag är (behöver peppning, märks det?) och vilken lycka det vore att satsa på mig!

Nu ska vi nog kika lite på Greys Anatomy…
Det ryktas förresten om att trafikverket och kommunen kommer och tittar på stationshus-platsen i nästa vecka för att luska över hur de ska fixa… Hoppas de fixar nåt snyggt!

Irmelin hade en ganska tårfylld morgon som avslutades med det rubricerade tårfyllda utropet. Men vi kanske ska ta det från början:

Av någon anledning kom hon ihåg att hon blivit av med sin lillkatt på planet till Irland i vintras (om ni missat det inlägget så finns en länk till den mardrömsdagen HÄR) och plötsligt idag VILLE hon ha tillbaka den.
Vi försökte lugna henne och prata med henne om att det inte är någon idé att ringa eftersom de säkert gjort sig av med katten (antagligen slängt, men det kan man INTE säga – de har gett bort den till en flicka som inte har några andra leksaker, kanske i Afrika?). Hon ville inte godta det utan krävde – medan tårarna fullkomligt skvalade –  att vi skulle ringa SAS ögonblickligen.
”Jaja,” sa Peter till slut och låtsades knappa in siffror och gav luren till mig. Jag låtsades prata med någon – då RINGER telefonen… 😀 Det var biblioteket som fått in en beställd bok. På’t igen!

Vi låtsasknappade in ett nummer igen och jag låtsades prata med SAS – igen. Tanken var att vår empatiska dotter skulle tänka på den söta flickan i Afrika som kramade det enda gosdjur hon någonsin haft och som var hennes enda vän i brist på familj och vänner. En tygkatt som blir den lilla flickans endaste enda vän… Men nej… Vår tydligen-inte-så-empatiska dotter YLADE:

AFRIKAAA HAR STULIT MIN KAAAHAHAHATT!!!

Hon var så otroligt olycklig och var bara helt ifrån sig, sparkade och skrek samma sak om och om igen. Liten… Till slut lugnade hon ner sig fast det  satt långt inne.

När vi kom hem nu på kvällen hittade vi ett avi i brevlådan adresserat till Oisín och Irmelin. Irmelin tittade på mig med uppspärrade hoppfulla ögon och sade:

”Mamma, tror du att det är från de i flygplanet? Tror du att de har hämtat katten från Afrika och skickat hem den till mig igen?”

Hmmm… nej.

Enligt BT har vi haft en medeltemperatur över 0 tre dagar i sträck fram tills igår.

För er som inte vet (gud, vad jag är nördig ibland…!) så är det meteorologisk vår när medeltemperaturen varit över 0 i en vecka. Även om det  kommer en meter snö och är -17 veckan efter det, så är det fortfarande vår eftersom våren inte kan gå tillbaka (man fattar knappt att ordet ”logisk” ingår i meteorologisk…).
Våren räknas då fr.o.m. den första dagen av dessa sju.

Det ser varmt ut de närmaste dagarna med och jag tror inte nattens minusgrader ställde till med något. Så då betyder det – mina vänner – att vi JUST nu står i vårens första skälvande (snöiga) andetag!! Det har alltså med största sannolikhet varit vår ända sedan i tisdags!

Jag hälsar er alla en trevlig vååår!

Jag är förresten lite extra glad och självgod idag eftersom jag lämnat in min sista uppgift till Företagsekonomin. Ett ”litet” (tänk positivt!) prov kvar nästa vecka och en liten uppgift till Projektarbetet sedan är jag FÄRDIG! HURRA!

För nåt år sedan hände en skum sak här hemma… Jag har inte kommit mig för att skriva om den men så dök den bara upp i huvudet här idag och nu ska ni få höra om den promenadsugna ballongen! 🙂

Peter och jag satt och tittade på TV en sen kväll när barnen sov. Helt plötsligt ser vi Irmelins Dora-ballong komma åkandes bakom mig som satt i korta soffan. Den hade varit i barnens lekrum och hade nu ”promenerat” (alltså den var lite gammal och svävade nån meter över marken) från barnens lekrum genom hallen och in i vardagsrummet där den först gick fram till ytterdörren stannade liten stund, vände, tog en sväng in på toaletten. Där åkte den ända in till elementet och upp i taket där den hängde ett tag. På nåt sätt vände den ut därifrån, guppade lite vid soffan och gick till balkongdörren och stod där och guppade. Den gick helt självmant.
Till slut släppte vi ut den! Vi rörde inte vid den en endaste gång (förutom för att putta ut den genom dörren, har den gått dit så får den stå sitt kast!)!
Visst kan man prata om ventilation men det var oerhört creepy när den bara kom glidande sådär… Hade jag varit ensam hade jag nog ringt hit en kompis men Peter hade flyttat in då.
Vi blev så fulla i skratt. Det var inte löjligt och inte otäckt – bara… onaturligt. Vi tittade på varandra och sa: ”Det här HÄNDER bara inte… Det ser helt sjukt ut!” Också fnissade vi igen…

Så går det till hemma hos oss… 🙂

Arabiska (och alla andra språk , egentligen) kan ibland låta som svenska (om man har lite fantasi) och jag har många gånger fnissat lite när jag hört arga farbröder tala på nyheterna eller så.

Nu har någon tagit detta ett steg längre och klippt ihop en film med Gadaffi-uttalanden som kan låta som svenska ord – om man vill. Han låter som en sinnesförvirrad (nu menar jag inte vanlig demens…) gammal tant med utländsk härkomst som tagit alldeles för mycket anabola…

Bl.a. berättar han den urgamla historien om tomaten som gick över en väg (KOOOOOOOOM nu ketchup så GÅÅÅÅÅÅR vi! – kusin E’s bejublade version) – fast med en annorlunda tvist, kan man säga… Dessutom nämner han på ett antal människor, någon som heter Susanne verkar vara viktig men Börje… han är INTE populär. Det här med Aina och tomaterna verkade uppröra honom svårt med… Han gör klart att han inte är nöjd i alla fall.

Det bästa är väl om ni tittar själva. Jag har skrattat så tårarna runnit (ska förstås inte så mycket till) hoppas den kan förgylla din fettisdag med… 🙂

Långa versionen ca. 11 min (kan vara bra med pauser när han fepplar med glasögon och annat… annars missar man massor när man skrattar…):

Korta versionen ca. 6 min :

Idag var habiliteringen i Borås på besök i Oisíns skola.
Låt mig börja med att skriva att jag är ENORMT nöjd med skolan och deras sätt att hantera Oisíns utanförskap (som varit ganska obetydligt). Han är lite annorlunda och det märks ganska väl men de incidenter som varit har varit få och med långa mellanrum. När han blivit utsatt för något på skoltid (som han berättat) har jag tagit upp det med lärare och de har varit snabba med att prata generellt om hur vi ska behandla varandra och acceptera olikheter. Utan att peka ut Oisín.

Idag började de (sjukgymnast och pedagog) med att prata om kroppen (mycket enkelt). Vad man behöver skelett för och musklerna som sitter utanpå och vad de används för. De fick känna på ett skelett, se en plansch med muskler och även känna på sina egna muskler.
Vidare fick de berätta vilka människor barnen i klassen känner som är starka (Magnus Samuelsson, Marcus Hellner, Emil Jönsson, någons pappa och någons tredjekusins pappa… 🙂 ) och att alla i klassrummet faktiskt har lika många muskler som Marcus Hellner! Visserligen är hans större men alla har lika många.

Sedan sa hon att hon skulle prata om en speciell person i klassen och gick fram till Oisín (här blev jag som vanligt löjligt stolt och lite gråtig…) så berättade hon att hans muskler inte ville göra riktigt som han vill och att det blir lite jobbigt ibland. Sedan pratade hon om att många har lite speciella saker som t.ex. allergier eller astma (här räckte ett flertal upp handen och fick berätta) och att alla är lika goa killar och tjejer ändå. Så också Oisín men att han är lite speciell i musklerna.

Sedan kom det bästa (tyckte jag) när alla barn fick prova på hur det är att vara Oisín en liten, liten stund. De fick sätta tyngder på benen (2 kg/ben) för att prova på hur det kan vara att springa med nedsatt styrka och de provade allihop.
När de första tre sprungit fram och tillbaka – rätt ansträngt – frågade pedagogen hur det gick. ”Bra men lite tungt” sa de. ”Tänk er nu att ni ska gå hela vägen hem med de på fötterna (barnen nickade allvarligt), så har Oisín det varje dag.” Barnen nickade ännu allvarligare och såg på Oisín med en ny respekt i ögonen. En tjej (J) sa ”Stackars Oisín” till mig men jag log och sade att det går bra.

Sist fick de ställa frågor – J räckte upp handen och frågade vilken sjukdom han har. De sa inte ”Kongenital myopati” utan bara helt enkelt ”En muskelsjukdom”. Det var informativt och bra. Alla barnen var med och tog in varje ord… Är otroligt nöjd!

Finaste Oisín! Kortet är taget på hans 8-årsdag i höstas när vi gick tipspromenad. Det går inte fort, men det går! På kortet syns att han har svårt att stå helt upprätt. Nackmuskler är svaga och det är svårt att sträcka helt på benen… Kroppen står allt som oftast i en lite ”awkward” position ur vår synvinkel – för honom är den bekvämast. 😀

Tipspromenaderna börjar förövrigt första söndagen i april igen, den 3e!

Som de flesta av er vet så har jag jobbat inom Hemtjänsten i världens bästa by och trivts storartat med det. Det är omväxlande, utvecklande och framför allt roligt! Man får en annan syn på världen när man sett den ur en gammal människas synvinkel.
Man uppskattar småsaker som att kunna gå upp och ner för trappor utan problem, göra ordning mat själv och kunna handla själv. Att inte oroa mig för att ramla i tid och otid. Kort sagt att ”kunna sköta mig själv”.

Igår vikarierade jag pga. sjukdom och att komma in såhär en kväll när man inte jobbat kväll på minst 1,5 år – är ingen lek. Jag har varit inne och jobbat några timmar under APTerna (typ 12-16) under året men detta är ju något helt annat! Som tur var jobbade jag dag i torsdags så jag stod inte HELT handfallen. Dessutom får man naturligtvis hjälp av de andra som jobbar så gott det går med förklaringar och annat. De är väldigt snälla och hjälpsamma.

Men allt tar så mycket längre tid när man inte jobbat på länge, dels kanske det är någon ny vårdtagare (oftast känner de min familj och jag är accepterad så fort jag presenterat mig – ”Ä DÄ MÖBELHANDLARNS??!”) och dels ändrade insatser.
Vanligtvis pysslar man med mat eller mediciner eller vad det nu är medan man pratar med vårdtagaren (för att se att han eller hon mår bra – och för att det är trevligt, förstås!) men nu går mycket tid åt till att hitta rätt i kök och medicinförråd och att tänka framåt hela tiden – annars kommer sådant naturligt.
Alla får uppmärksamhet och den vård de ska ha, tro inget annat! De blir sedda och jag LYSSNAR på dem men det tar så mycket mer tid när man inte är van och när man måste fråga om mycket.

Jag söker jobb för fulla muggar men inga intervjuer än. Just nu är det ganska mycket i skolan (bara drygt 2 veckor kvar!!!) så jag har inte prioriterat jobbsökningar. Kanske behöver jag skriva om mitt CV? Blir kanske bättre sedan när jag kan skicka med mina betyg?

I vilket fall så har chefen på hemtjänsten ringt mig och erbjudit mig arbete fr.o.m. mitten av mars (samma vecka som jag avslutar mina studier) över sommaren iaf och jag har i samråd med sambo och familj tackat ja. Det är otroligt skönt att veta att jag har jobb efter skolan, även om det inte är vad jag studerat till. Det är på mellan 60-70% så jag tappar nog inte motivationen att fortsätta söka andra jobb. Samtidigt är detta ett jobb jag ÄLSKAR! Hade det inte varit för de oregelbundna arbetstiderna hade jag tackat ja till vikariat för flera år sedan! Men nu känns det ok att Peter är hemma med barnen (kändes fel att ”tvinga” på honom ”barnpassning” i början. Nu har det gått över 3 år och vi har bott ihop i över 2. Nu får han ta ansvar! 😉 Han har iofs gjort det hela tiden, men nu blir det HELA kvällar alldeles själv! och hela helger ibland…) och de är ganska självgående. Stora och duktiga som de är!

Studier var det ja… 😀

Förbannat!! Förbannat, förbannat, FÖRBANNAT! Jag är så ARG!

Idag fick vi kallelsen till öron-näsa-hals och då har de ÄNDRAT tiden som jag var tvungen att ringa in till dem för att få. Vad i he….? Vad är det för j*vla mening med att sitta i telefonkö i evigheter för att få en tid som sedan inte FACKING gäller??! VA?

Jag sa t.o.m. damen i telefon att den tiden passar bra eftersom vi båda jobbar kväll den dagen, det betyder att jobbet inte behöver påverkas (detta är inte enda gången vi springer på undersökning, liksom) och vi kan komma båda två.

Då ändrar de tiden till kl.14. VILL de göra mig förbannad?

Undrar om jag har ägglossning eller ska ha mens? Har varit på väg att explodera här en stund och öst ur mig ilska på forumet och ringt till Peter på jobbet (stackars) och skällt så IN I BÄNGEN. Förbannade mottagning!

Edit 5 min senare: Nu är jag lugn. 🙂 Det hjälper att skälla av sig lite. Ska ringa dem imorgon och ifrågasätta systemet, tror jag.